Forza-serien har under sina sex levnadsår prisats för åtskilligt: omfattningen, bildflytet, utbudet, fysiken och – inte minst – kontrollerna. Men ibland har den också kallats steril. Inte minst #Forza 3 och dess exakta styrning sades vara för klinisk, för livlös. Det födde önskemål om mer trubbel, mer däckskrik och mer... ja, mer liv.

Nöjer du dig med det anländer frälsaren den 14 oktober. #Forza Motorsport 4 kommer rocka din värld (och kasta din bil i spinn) i samma ögonblick du vrider ratten med nedtryckt broms, eller när du första gången ger det där lilla extra över krönet. Jämfört med familjen är Forza 4 totalt oförlåtande, och med förra delens bilbeteende innött i synapserna blir uppvaknandet brutalt.

Snurrar du med denna får du ta klubbfikat efteråt med hjälmen på.

Allt handlar om däcken, menar utvecklarna. #Turn 10:s Dan Greenwalt berättade nyligen att ny däckdata är den enda stora förändringen i fråga om bilarnas beteende. Det låter lite, men genomslaget är enormt. Oavsett om du fjuttar runt med en sur nybörjar-Renault eller försöker tygla femhundra rasande Lamborghini-kusar gäller en och samma regel: var försiktig med gas, broms och ratt. Med nämnda Renault var jag inte det, och redan i första kurvan fick jag betala skammens dyra pris.

Samtidigt känns det direkt att det är ett Forza-spel du har i andra änden av kontrollen. Det har samma distinkta flyt och samma vältaliga feedback som förr, sånt som låter förare med tillräcklig erfarenhet känna exakt när de balanserar på däckens greppgräns. Kan du din Forza-historia lär du dig snabbt att handskas de frekventa släppen.

Livfullt, visst – men sen då?

Men underhållning är mer än bara liv. Nytt innehåll till exempel, och med en föregångare som sportade 400 kärror och ett respektabelt antal banor måste fyran ta i från tårna om den tänker sig att överraska på allvar. Det gör den inte. Den möblerar snarare om och försöker nå en bredare publik. Kinect-stödet utgör det mest uppenbara exemplet på casual-flörtande, du kan bland annat använda den för (mycket begränsad) röstnavigering i menyerna.

Headtracking med Kinect får sägas vara mer intressant. När du svänger på huvudet vrids kameran, eller förarens skalle, ett par grader i sidled. Mer än så händer egentligen inte; du kan inte kolla åt sidorna, ej heller röra dig i höjd- eller djupled. Och med Kinectens tröga svarstid och dåliga precision i åtanke tackar man för det. Med försiktiga skallrörelser kan headtrackingen vara ett intressant tillskott, men någon direkt förbättring av körningen har jag svårt att se att den ger.

I Autovista-läget kan du kika närmare på bilarna, till och med kliva in i dem och beundra detaljrikedomen.

Förarkarriären funkar som förra gången, med möjligheten att låta spelet presentera nya lopp eller själv välja körordningen. Men i första varianten har du nu tre val inför varje lopp, där skillnaden ligger i bilklasser och belöningar. Tycker du Road America är för lurig med S-klassbilar finns för det mesta ett alternativ med beskedligare kärror, till priset av mindre vinstpengar och level-poäng för förare och bil. Du får mer betalt ju färre körkryckor (ABS, racinglinje, automatväxling, med mera) du använder. Även den omsusade återspolningsfunktionen (backa tiden ett par sekunder om du kör av) kan nu stängas av, vilket vettigt nog också ökar bonusarna.