Har du en Forza 3-karriär i ryggen kan bilar och belöningar från den plockas in. Inte för att bonusarna behövs, de rasar in i samma strida ström som förstaplatserna. För min del är det först med bilar i S-klassen och högre (tänk toppfarter kring 300 km/h) som det blir utmanande på allvar. Det är tänkt att svårighetsgraden ska anpassas automatiskt utifrån mina prestationer. Jag kollade statistiken efter 40-talet lopp – 90 procent vinster, resten pallplats – och konstaterade att automatiseringstanken borde ha skrotats på idéstadiet.

AI:n beter sig i sämsta fall som befarat: robotartat, utan att ta vidare hänsyn till om din bil råkar befinna dig där den tänker sig att vara. Plus dock för att den då och då härmar mänskliga svagheter som sena inbromsningar och gasklåda i olämpliga kurvor. Men faktum är att en Forza 4-karriär borde bjuda betydligt mer tuggmotstånd redan från början.

Porsche-dyrkare lär gråta över att deras favoritmärke inte finns med i bilparken. Tills de upptäcker denna Ruf-variant.

Både karriären och valfria lopp har alternativa utmaningar som bowling (koner i klasar på en bana; en gäspning), körning mellan koner (som att köra en känd bana utan att veta hur den går; semigäspning) och sträckkörning mot en motståndare på vanliga vägar. Det sista fanns även i förra spelet, men denna gång är vägarna fyllda av civil trafik. Farhågorna att en fyra decennier gammal Chevrolet Camaro ska vara ett dåligt val på japanska bergsvägar bekräftas omgående av en förvånad och pisksnärtsdrabbad söndagsbilist.

Forza fotboll

Ortodox multiplayer-körning samsas med kull-varianten Tag, dragracing, drift, fotboll (!), med mera. Online kan nu upp till 16 personer delta per lopp, medan gränsen vid solokörning dras redan vid tolv. Onlineläget har fått ett intressant nytillskott i form av klubbar, små föreningar för slutna sällskap att köra tillsammans och socialisera i. Medlemmarna kan låna ut bilar till varandra, vilket är ett förträffligt sätt att få sätta tänderna i svindyra pjäser du kanske inte har råd eller lust att köpa.

Om jag för ett ögonblick låter min inre gnällspik få fritt spelrum surar den om outvecklad krockfysik, fortsatt brist på nattkörning och nederbörd och för få nya banor (de verkliga Indianapolis, Hockenheim och Infineon ingår, samt något egenbyggt projekt). Innehållet i Forza 4 handlar mer om förvaltande av en fantastisk spelserie än att skaka om racingvärlden på allvar, och buggar som felplacerade antifuskzoner, överdrivet eko i tunnlar och i arenor, och en racinglinje som svävar i luften ger känslan av småslarv. Oväntat, Turn 10.

Banan i Bernalperna kan provköras i demoversionen.

Men även om jag är måttligt förtjust i delar av nyheterna spelar den nya och samtidigt så välbekanta körkänslan i en division inte ens konkurrenter med rejäla monetära muskler (hej #EA, hej #Shift!) kan mäta sig med. Gång på gång trängs gnällspiken undan av spelets extremt vassa kontroll-feedback och blixtsnabba respons på vad du gör med hjul och pedaler. Nu mer än någonsin, faktiskt. Och säga vad man vill, kontroller som kastar oförsiktiga förare mot katastrofen och låter skickliga rädda situationen väger upp både banaliteter och brister. Det, om något, visar att Forza 4 i allra högsta grad sjuder av liv.