Det börjar med att översten tar ordet. Han försöker sätta stämningen genom att förklara att han är en yrkessoldat och att det är viktigt att vi alla kämpar tillsammans. Därför ska vi alla säga efter honom, när han läser upp en ramsa som hyllning till sitt spel. Han avslutar med att få åhörarna att skrika "hoah!" Sedan tar Randy Pitchford över.
Jag har sett proceduren tidigare. Duon Pitchford-Antal gjorde precis samma grej på presskonferensen kvällen innan. Och i Leipzig i höstas. Så nog med detta nu, visa spelet.
Handkontrollen ett handikapp?
- Kontrollerna har blivit mer intuitiva
Pitchford jonglerar runt sina soldater med ordersystemet, som är sig likt från pc-versionen. Kontrollen har förstås förenklats och gjorts mer inuitiv för att passa handkontroll, men i grunden handlar det om att peka på något och klicka på en knapp för det stridspar du vill skicka dit. Pekar du på ett annat av dina stridspar ges en "följ efter"-order.
- Jag hatar livmätaren, säger Randy Pitchford plötsligt.
Han visar oss det avskalade gränssnittet samtidigt som ett par tyskar biter i gräset. När du upptäcker en fiende visas en mätare över hans huvud som indikerar fara. Pitchford gömmer sig bakom en stenvägg för att undkomma kulorna, men ställer sig strax upp.
- Ni ser här uppe att skärmen färgas röd, säger han och pekar.
Och mycket riktigt. Ovanför stenväggen blir omgivningen mer och mer röd, för att visa oss att där är det farligt. Stenväggen och allt nedertill blir däremot ljusare och ljusare, vilket är ett tecken på att där är det säkert.
Ha sönder allt
- BiA bjuder nästan på total förstörelse
När Brothers in Arms nu kommer till 360 är omgivningen avsevärt mer förstörbar. Pitchford tittar upp över den stenvägg han gömmer sig bakom och lobbar iväg en granat mot fiendepositionen. Sandsäckarna flyger i luften, precis som kropparna av de nyss så febrilt skrikande tyskarna. Deras armar fladdrar som spaghetti i luften som ett tecken på att fysikmotorn inte är perfekt. Pitchford-Antal försöker föra uppmärksamheten bort från det som syns på skärmen på sitt eget sätt.
- Fantastiskt, säger Pitchford lyriskt.
- Ja. Helt fantastiskt, instämmer Antal.
När granaten exploderade saktades tiden ner. Kameran förflyttades till att visa värnet där granaten detonerar, innan tiden strax hinner ifatt och du återfår kontrollen över spelaren. Denna typ av actionsekvenser ska enligt Pitchford inte vara scriptade till vissa platser, utan spelet känner på egen hand av vad som är "coolt" och visar det.
Tips från översten
- Trästaket inte ett bra skydd
Så dags för förflyttning igen. På väg fram emot nästa skydd blir Pitchford beskjuten från sidan. En snabb titt runt hörnet visar en fiende som står och skjuter salvor bakom ett vitt trästaket.
- Nu ska ni få lära er en av de viktigaste sakerna i krigsföring. Göm er aldrig bakom ett trästaket, förklarar överste Antal.
Pitchford tittar snabbt fram igen med sin Thompson och tömmer ett magasin mot staketet. Träflis flyger från plankorna och tysken bakom käkar bly. Överste Antal står bredvid och skrockar förnöjt, Pitchford själv ser obemärkt ut.
Jag ska vara rättvis - spelet ser otroligt bra ut. När kulor träffar marken nära dig kan det hända att det kommer smuts på skärmen och när Pitchford ställer sig vid en fontän och skjuter i vattnet så stänker det upp över bilden. Så visst ligger det något i vad de båda amerikanska herrarna säger.
Spelet fortsätter, men vid en given plats övergår visningen till tredjeperson och ett mellanklipp tar vid. Pitchford förklarar för oss att de använder cinematiska klipp för att driva berättelsen framåt. Överste Antal fyller i.
- Om du bara spelar i förstaperson kommer du till slut se dig själv som ett vapen.
Det låter nästan som att han tror att Brothers in Arms är först.
