Det har varit ett tufft första år för Playstation 3. Det är inte bara jag som säger det – Sonys europachef David Reeves medger att spelutbudet kanske inte varit häpnadsväckande så här i starten. Då ser det närmsta året betydligt ljusare ut, mycket tack vare övercharmiga LittleBigPlanet.
Det Sony behöver är en banbrytande titel som visar hur unik Playstation 3 är – att Metal Gear Solid 4 och Final Fantasy XIII är på gång är förstås goda nyheter för både Sony och miljontals gamers, men samtidigt rätt förutsägbart och ospännande. Roligare då med ett spel som man inte vet riktigt var man har. Ett spel som bara till hälften är färdigt när du köper det och där resten är upp till dig och dina medgamers runtom i världen. På Sonys Play-dag i London hade jag det distinkta nöjet att greppa handkontrollen framför en demostation av vad som kan bli Sonys nästa stora trumfkort i konsolkriget.
Universum i en box
"Universum i en box" är egentligen den interna pitchningsfrasen man använde på Maxis för att beskriva Spore. Men den kan med samma självklarhet stämplas på boxen till LittleBigPlanet. Spelet kan av den late ses som ett vanligt plattformsspel, om än ett ovanligt stilmedvetet sådant. Men den stora grejen med LittleBigPlanet är spelarens egen skaparlust. Den färdiga kampanj som väntar på blurayskivan är bara utvecklarna Media Molecules sätt att säga "kolla vad vi har gjort – vad vill du göra med samma verktyg som vi har använt?"
Sackboy är trasdockehjälten som du kan förvandla hur du vill under spelets gång. Och det är bara början.
Huvudpersonen kallas Sackboy – en lagom lealös trasdocka av hampa och garn med synliga sömmar som du kan klä ut och tapetsera om efter behag. Med honom kan du sedan springa ut i en tom spelvärld och låta fantasin flöda fritt. Ur Sackboys huvud strömmar kreativa paletter där du väljer bland mängder av knäppa föremål att slänga ut och manipulera med fysiska parametrar så de beter sig som du vill. Exakt vilka prylar som kommer finnas med när spelet skeppas till butik är inte spikat, men man kan ändå ana möjligheterna baserat på det som redan finns där: kugghjul, fotbollar, kycklingklubbor, grävskopor, madrasser, kaktusar och jättelika sombreros. Plus tillräckligt med geometriska former och verktyg för att skapa i princip vilka storslagna byggnadsverk man vill. Sedan sköter fysiken resten. Skulle du inte känna dig riktigt på skaparhumör är det en lätt sak att helt sonika sno fritt från allt som redan skapats. I LBP-världen finns ingen upphovsrätt. Det uppmanas till hejdlös sampling.
Menyerna är välorganiserade, kvicknavigerade och lika fina som resten av LittleBigPlanet.
Den grafiska stilen i Sackboys universum är konsekvent och gosig: allt ser ut som vore det gjort av tyg och ihopsytt med grov nål och tråd. Till och med tegelstenarna som hotar att krossa en. Det är ett bildspråk som kombinerar den barnsliga lekfullheten hos Media Molecule med kraften hos Playstation 3 – ett bevis på vad man kan uppnå om man parar ihop en genialisk konstnärlig vision med den råa kraften som behövs för att genomföra den ned till minsta detalj. Och om det låter lite för mycket som hejdlösa pr-hyllningar så är det bara min förälskelse som talar. Den som överlever ett möte med LittleBigPlanet utan att få sitt hjärta stulet är inte en människa av kött och blod.
Allt kan hända
Eftersom spelet inte är lanserat finns det av naturliga skäl bara banor och objekt skapade av utvecklarna själva för tillfället. Men de visar ändå på vilken bredd och variationsrikedom som lurar i denna märkliga häxkittel av leksaker. På en av banorna jag spelat jagas jag av en gigantisk drakliknande best med käftar som en grävskopa. Då gäller det att se upp så man inte begravs under några fallande tygblock eller hålls tillbaka av en elak motspelare som resolut greppar tag i en med R1. Vill man ha en chans att komma först i mål underlättar det om man har en hjälplig förståelse för plattformsgenren kombinerat med ett fysikintresse och ett drag av ondska. En annan utvecklarskapad bana jag provade var mer timing-orienterad. Där gällde det att hoppa mellan olika plattformar så kvickt som möjligt, utan att för den skull hamna i de fält av gröna giftiga gaser som lurar i banans utkanter.
Skaparlusten flödar längs garntrådar från Sackboy. Att bygga diaboliska fällor är lätt som en plätt. Ställ in några olika parametrar så är hemskheten färdig.
Själva spelandet av banorna jag provat har kanske inte varit särskilt fantastiskt om man lyfter det ur sitt sammanhang. Det är vetskapen att man själv kan manipulera allt när man vill eller bygga någonting ännu knäppare, roligare och bättre som är en stor del av charmen. Känslan att vad som helst kan hända är påtaglig. Och vad som helst kommer att hända. Så fort spelet hamnar ute hos världens gamers kommer det skapas sjuka grejor som ingen kunde föreställa sig. Inte ens Media Molecule.
Man behöver inte spendera särskilt lång tid med LittleBigPlanet för att bli förtjust i den unika och supergulliga grafiska stilen, som ändå alltid hamnar på rätt sida om äckligt sockersöt. Och man behöver bara stanna lite längre i dess fantastiska leksaksland för att förstå att Sony har en potentiell maskinsäljare på gång. En sådan där titel som kan förändra allt och bli synonymt med konsolen den släpps till. Och gudarna ska veta att Sony behöver någonting exakt som LittleBigPlanet. Någonting de kan peka på och säga: "Försök hitta nåt liknande till Xbox 360 eller Wii om ni kan!"
Det kommer förstås ingen kunna. Det är omöjligt.
[v=2189]
