Jag sätter mig ned för att testköra spelet, och passagen jag får ta del av utspelar sig i ett regnpiskat London. Staden ligger i spillror, och ur dem tornar nazisternas herravälde som ondskefulla jättefallosar. Robothundar hoppar gläfsande mot vindrutan på den bil som snart ska visa sig vara fullproppad med sprängladdningar och självmordsköras rakt in i fienden. Det är ett hastigt avsked av föraren. BJ kastar sig ur passagerarsätet och som spelare får man nu avancera till fots. Det märks tydligt att grafiken är accelererad av Ids egna Tech5-motor. Det är ett väloljat maskineri, med vissa texturfördröjningar.

Så man tar sig fram bland ruinerna, undviker att bli nafsad på av robothundarna och får tillfälle att testa sin behändiga lilla “laser cutter”-pistol, som tillåter spelaren att med någorlunda precision skära upp hönsnät och kapa kedjor; ett återkommande tema i problemlösningen.

London är tristare än vanligt

Under tiden viskar BJ Duke Nukem-artade one-liners. Det är faktiskt hyfsat träffsäkert, särskilt då det framstår som om han mest underhåller sig själv. “I’m not your prey, you’re mine”, väser han när en förivrad robothund krossas under fallande bråte.

Så man påbörjar infiltrationen av nazisternas högkvarter, och hamnar i en konfrontation med en robot. “Wanna dance, do you? Well, since you ask so politely”. Det krävs ingen större finess; lite envist skjutande får den att stanna i steget, kollapsad upprätt.

"Som en dödlig baglady"

Allteftersom man samlar på sig vapen inser man att Wolfenstein: New Order har ett väldigt klassiskt förhållningssätt till skjutandet. Här behöver man inte ta hänsyn till några begränsningar. Varför inte gå runt och skramla med alla vapen samtidigt, som en dödlig baglady? Man kan till och med fatta och peppra loss med dubbla automatgevär eller hagelbrakare - en i varje näve.

Dessutom är hälso- och sköldsystemet tillbaka från fornstora dagar. Man jagar alltså plåsterlådor och skyddsvästar i tid och otid - de är så pass frekvent förekommande att man kan hålla igång genom att bara springsamla dem över nedskjutna fienders kroppar.

Klassiskt pangande

Allt detta låter ju som upplagt för frenetiska dödsmatcher i multiplayer, men faktum är att Wolfenstein: New Order fokuserar uteslutande på kampanjen. Det kommer inte att finnas ett spår av multiplayer, är man tydliga med att konstatera när pressen efter presentationen börjar fråga.

Därmed faller allt tillbaka på berättandet och skildringen, och den stora utmaningen att hålla något så beprövat som en förstapersonsskjutare fräscht. Det allra svagaste med passagen jag fått spela är just förekomsten av robotarna, som inte får en att som spelare tänka om eller tänka nytt. De verkar mest vanka av och an, tåliga och uthålliga men förutsägbara. Vi får alltså hoppas att allt det övriga kompenserar tillräckligt för att spelet ska lyckas underhålla hela vägen. Och tågscenen har definitivt gett mig hopp om att så kan vara fallet.