Få saker är så tajt sammanknutna med myten om pirater som deras sjörövarskepp. Och åtminstone här tycks dikten överensstämma med verkligheten. Det må vara dumdristigt men inte desto mindre vackert att segla i de värsta stormarna om natten, när regnet piskar och det tycks som om vågorna vill äta upp skeppet. Kryddad med en jakt på en spansk galjon. Livet till havs känns måhända igen från trean men har knappast dragits till sin spets. Kanske blir det så nu.

Att borda andra skepp är inte svårt, däremot ingjuter den en känsla av sjöröveri.

Med hjälp av den smidiga kikaren kan jag syna motståndarna, se vilken slags last de bär. Järn? Bomull? Kryddor? Därefter låter jag kanonerna tala. Om och om igen. De större är som sig bör svåra, lite omständliga att sikta med. Den mindre, nickhaken, har inte samma tyngd men är oumbärlig när det gäller att pricka de svaga punkterna. Det gäller dock att hålla avtryckarfingret i styr för ett sänkt skepp innebär förlorad last. Men ett försvagat skepp är ett skepp som enkelt bordas. På avstånd kan jag fritt sikta med revolvern. När vi närmar oss kastar jag mig ombord. Därefter låter jag min sabel tala. Om och om igen. Det är lätt förlora sig i slagen till havs och att falla tillbaka i pojkdrömmen. Den tycks jag ha delat med McDevitt.

– När vi såg vad trean gjorde med skeppet tänkte vi: "Herregud, det vore otroligt att göra ett öppet havsspel med båtstrider där du seglar runt, bordar skepp och upptäcker outforskade öar." Och nu är vi här.

Under ytan

Nu är vi här. Jag tar fasta på upptäckandet, hittar en strand med bleka mayaruiner som jag bestiger, beger mig djupt in i djungeln och belönas med en förbluffande vy över flera vattenfall och en praktfull regnbåge. Men dagens största stund utspelade sig långt härifrån, långt under vattenytan. Min besättning sänkte ner mig i en robust, glänsande dykarklocka, ner till en annan värld med korallrev och sjunkna skepp.

En oväntad, outforskad sida av Assassin's Creed.

Om alla andra upplevelser var väntade, återvunna Assassin's Creed-inslag var detta något annat. Jag tar ett djupt andetag och beger mig ut i det mörka och okända, väjer för maneter och simmar in i ett mörkt hålrum som en gång var kaptenens luxuösa hytt. Det är åtminstone min teori. Animationerna är mjuka och följsamma. Edward känner sig fram på havsbottnen och tar hjälp av en fallen mast för att ta sig framåt snabbt. För fort måste det gå, syret är en bristvara.

Jag för en tung träpall åt sidan, blottar ett nytt rum och en längesedan glömd skattkista. Öppnar den med andakt. Det är då allt går åt helvete.

Undervattensmomentet hade orimligt mycket drama per minut.

En dov smäll hörs och ingången – min enda utgång – blockeras av ett ras. Men vad jag tidigare missat är en grotta. En livlina? En dödsfälla? Jag hinner inte reflektera över varken eller när jag sugs in i den och kringkastas av undervattensströmmar. Jag vet snart inte vad som är upp eller ner.

Då ser jag något glimra till: dykarklockan. Den har aldrig varit vackrare. Problemet är att jag inte verkar ensam om att tycka det. För runt den simmar flera bastanta hajar. Och Black Flag har aldrig känts mer än vad det gör just nu.

Och kanske kommer det inte skilja oceaner mellan vad jag vill och vad jag får. Det finns å ena sidan mycket lånat från de tidigare delarna, men det finns också något nytt. Och så finns det stora blå. En ändlös ocean av hemligheter, äventyr och piratliv. Det väger ganska tungt, trots allt.