Sable - en konstnärligt laddad resa i sökandet på ens plats i livet

I ett av Playstation 3-erans vackraste spel, Journey, levererade Thatgamecompany en väldigt unik spelupplevelse som med vacker grafik målade upp en enslig värld som var upp till var och en att upptäcka. Du kunde visserligen stöta på andra spelare under din resa, men du kunde inte kommunicera med dem (utöver att vissla en enslig ton) men kunde ändå gå sida vid sida genom delar av äventyret. Ett vackert sätt att påminna om alla random möten med människor vi stöter på genom livet, oaktat varifrån vi kommer och eventuell klasstillhörighet. Ingenting spelar egentligen någon roll, vilket spelet stilsäkert visade genom att dela upplevelsen i tystnad men ändå spirituell samförstånd. För i det långa loppet handlade inte resan om vilka du möter längs vägen, utan vad dina upplevelser av världen säger om dig som person. Vem du är och vad du får ut utav upplevelsen. Aldrig tidigare har ett plattformsäventyr haft sådan stark betydelse för sina spelare. Knappt senare heller. Fören nu.

Spelet, som först kom till PC och Xbox, kan mycket väl anklagas för att vara en simpel kopia av Journey - men det vore ett grovt misstag och otrolig simplifiering av Sable som nu också släppts till Playstation 5 (där jag spelade det efter att ha fått tillgång till spelet på PS+), för även om båda spelen i grunden handlar om en resa i öde värld för att snarare upptäcka sig själv än världens alla hörn bara för att ha sett dem så är Sable snarare en spirituell uppföljare med vissa delar spelinslag från The Legend of Zelda: Breath of the Wild (då speciellt bergsklättringen med begränsad stamina och svävande genom luften - även om det är med en omslutande bubbla här istället för en paraglider) med konstnärligt laddad grafikstil inspirerad av Mœbius (aka Jean Giraud som gjorde art till såväl filmer, tv-spel och serietidningar).

Att få spela igenom en så unik och känsloladdad upplevelse som Sable i en så vacker konststil är en ynnest. Du börjar i din stam och får snart tillgång till din glider som tar dig ut på en genomresa inte bara för att upptäcka planeten - utan mestadels dig själv.

Passande nog görs din utbrytning till den vida, men öde, världen till tonerna av "Glider" av Japanese Breakfast som verkligen sätter stämningen. Låten är precis så chill och stämningsfull som grafiken och speldesignen. De är alla pusselbitar som passar perfekt ihop. Världen, som är inspirerad av den fiktiva Jakku från Star Wars Force Awakens, är helt öppen och din att utforska i vilken takt och ordning du vill. Vilket såklart är det enda logiska för allt annat hade såklart brutit illusionen av fritt upptäckande. Den är också förutom väldigt stor även rätt öde - vilket kan ge känslan av ett tomt och meningslöst spel som inte erbjuder så mycket till spelaren men egentligen blir meditativt och desto mer laddat när du faktiskt upptäcker en ny plats. I dagens adhd-landskap där det konstant ska skjutas och exploderas är det befriande med ett så avskalat och tillbakalutat upplevelse som är mer till för inre reflektion snarare än skjutande och dödande. Det ger också tyngd till diskussionen om tv-spel som konst snarare än enkel underhållning. Men trots det kan jag ibland känna att det hade kunnat fyllas ut med något kul minispel mellan varven, som t.ex. Glider-racing mot NPCs eller typ svärdfäktning. Men jag förstår också varför sådana inslag inte är med, då spelet febrilt försöker slita sig loss gentemot andra spel som lätt blir mer och mer tävlingsinriktade, och där allting handlar om prestationer och stressen att alltid vara på topp. Bäst av alla någonsin. För det här är ingen upplevelse som tar sig an tävlingar och mätningar utan tvingar oss att istället möta oss själva och våra inre.

Även om din stamina som sagt är begränsad går den ändå att uppgradera. Dock inte genom träning utan att ge ägg till en drottning som belönar dig med en tår som sedan överförs till din själ och förstärker den. Vilket såklart är passande såväl estetiskt som poetiskt! Vilket såklart hjälper dig ute i den stora vida världen när du vill klättra och utforska olika delar utav den. Vidare kan du även köpa och samla på dig delar som förbättrar din Glider och förändrar dess stats. Men det är också få av de spelmässiga förbättringar du kan göra som faktiskt påverkar dina spelframgångar. För även om du kan köpa och byta kläder påverkar inte de direkt dig direkt, förutom ett område med blixtar som kräver gummiklädsel för att inte ta skada. Men det handlar aldrig om några rollspelsinslag där du måste skaffa dig bättre rustningar eller dylikt. Du möter ändå aldrig några traditionella fiender eller bossar som du behöver gardera dig mot, utan utmaningarna ligger istället i utforskandet och olika platsers diverse pussel.

Under resans gång samlar du på dig masker, som först inte tycks ha någon vidare betydelse, men som i ett ödesmättat val senare kommer att definiera dig som person och vilken resa du genomgått under spelets gång. Du behöver alltså ta ställning till vilken tribe du vill höra till. Vill du återvända till det säkra och igenkänningsbara triben du startade ifrån - eller har du hittat en ny att kalla ditt hem? Det finns inget rätt eller fel utan det är bara utifrån vad du känner. Personligen valde jag att återvända hem, för ingenting jag sett eller gjort längs vägen kunde riktigt mäta sig med den känslan av tillhörighet och samhörighet. Och det säger nog en del om mig, hur säkert och trygg jag är som person inombords. Men det tog mig ändå en ganska lång och gedigen utforskning av en öde sci-fi-värld att upptäcka det.

Har velat skriva denna ett bra tag nu, men inte fått mig för på grund av personliga anledningar men så kände jag mig lite tvungen nu när jag hade nämnt att jag skulle göra det i andra texten så då fick jag tummen ur Det är ett spel som är väldigt "zen" - du bör inte ha skrikiga barn runtomkring dig eller ha massa andra saker du måste stressa till. Utan kunna andas ut lite och bara njuta av att vara. Vilket inte kommer helt naturligt i dagens stressade värld. Men tror dylika spel behövs mer än någonsin just då!

Sen kan jag ju tillägga att jag som sagt kände att det var lite tomt och "meningslöst" att bara susa fram över långa tomma områden... men så kommer en fram till någonting nytt och hjärtat skuttar till för det är så kul att upptäcka. Och det var först då jag såg poängen med det öde landet. Det gör ju allt en hittar så mycket mer spännande och engagerande att faktiskt utforska. Inte så att en tänker "jag tar det här efter alla andra tempel och skepp jag hittar längs vägen" liksom. Det blir mer speciellt helt enkelt.

Måste erkänna att jag inte vet vem det är. Ingen aning faktiskt?

Ja, såg spelets trailer och blev alldeles förälskad! Och så passade jag på att skaffa PS+ precis när jag fått min PS5a så jag äntligen kunde spela det! Ja, väldigt älskvärd konstnär - och konst - som hade känts fel att inte nämna och visa som influens.

Vad kul att det kommer fler spel, kände inte igen dem, tack för tipset!

Hum, kände verkligen inte att det var ett spel som ska "passa alla". Tvärtom lär det skrämma bort många hardcore gamers och äldre rävar som har en bestämd åsikt av vad ett spel ska vara då det skalat bort det mesta gameplaymässiga som vi "förväntar" oss i nya storspel för att leverera en mer nedtonad och "zen" spelstil som passar en ganska liten skara spelare. Har heller inte hört någon som spelat det som tagit till sig någon offermentalitet eller något sådant så ser verkligen inte det problemet. De flesta verkar tvärtom uppskatta det lika mycket som jag gör

Det tycker jag absolut inte Har inte spelat Alan Wake 2 än så vet inte hur de har påverkat där, eller i andra titlar, men är inte jätteorolig i alla fall.

Tack!

Det var kanske ett par gånger jag upplevde att det gick lite "trögflytande" - men saken är den att när du flyter i din bubbla känns det ändå som det går ganska segt så jag upplevde inte att det blev så störande ändå. Och som sagt det var inte alls ofta det hände så skulle inte avstå att uppleva det alls för den sakens skull.

Tycker jag verkligen du ska göra! Ja den är en fröjd för ögat hela tiden och vad som lockade mig till spelet också!

Kan absolut tycka du har en poäng, det är ju slutresultatet du betalar för, men å andra sidan kostar det 279kr på PS Store - och jag fick det "gratis" med PS+ - så då tycker jag inte det går att jämföra med spel som kostar det dubbla - eller betydligt mer. Du får ändå en stor upplevelse för en liten peng och det tycker jag spelar in. Speciellt som jag inte upplevde stora problem eller ofta. Visst var de noterbara i ett område, men det var ofta när jag ändå gled fram i min bubbla och det gick ganska segt ändå så kände inte av det så mycket. Så med i åtanke att det är en liten indieproduktion som två personer har skrapat ihop tycker jag det är en väldigt imponerande och väloljad slutprodukt vi får ta del utav. Hade de tagit dubbla eller så kanske jag hade varit mer kritisk och förväntat mig mer perfektion men vet inte om det lilla jag upplevde hade skjutit ned det speciellt mycket ändå om jag ska vara ärlig.

Jag utgår från att skaparna inte läser mitt alster och är medvetna om problemen redan och kan lära sig till nästa gång

My plesh!

Konstigt, hur olika upplevelser vi tycks ha. Många som stör sig på det och jag brydde mig aldrig nämnvärt. Verkar vara lite 50/50 om en uppskattar det eller knappt kan spela det

Haha, förstår vad du menar, men spelet är ändå ett par år gammalt och har varit omskrivet så tror inte deras framtid ligger på lilla mig

Vad kul! Hoppas du också kan uppskatta spelet och inte störa dig alltför mycket på enskilda skavanker!

Kul! Tack för tips. Hoppas fler känner att det är värt att hoppa på för den pengen Ja, det är najs att kunna koppla av och bara mysspela utan att det ska tävlas och presteras hela tiden Kul och trevligt som parterapi också!

Hoppas du gillar det lika mycket som jag gjorde! Det är nog inte för alla men för oss som gillar det är det väldigt skön upplevelse!