A Plague Tale: Requiem - Hjärtskärande syskonkärlek i pestens tid

I den mörkaste av tider reser en bror och syster genom en ruttnande värld i hopp om en ljusare värld. Förbered näsdukarna för dom behöver man här.

Mänskligheten har alltid varit ett stort mysterium när det gäller känslor. Hur långt är man villig att gå för att agera på dom? Vart går gränsen för hur mycket man kan offra eller genomlida för att uppnå sann inre frid och vad kan framtiden innebära för den som vill ha det? Den frågan ställde jag mig när jag nyligen spelade klart denna underbart sorgliga saga om två syskon som vill varandra väl över allt annat medans onda krafter försöker skilja dom åt. Välkommen till Plague Tale: Requiem.

Alla som tidigare spelat Innocence har redan fått bekanta sig med syskonen Amicia och Hugo som upptäckte att den sistnämnde har en mörk och ondskefull sjukdom som satte igång den svarta pesten, samt att enorma svärmar av råttor började bryta upp sig från jordens mörkaste hålor. Nu några månader senare så dyker råttorna upp igen vilket får Amicia och Hugo att ge sig ut på en världsomspännande resa för att hitta en bot på Hugos sjukdom samt kanske lösningen/svaret på denna ruttna och sjuka mardröm.

Bandet mellan dessa två är otroligt välskrivet.

Medeltida Frankrike har aldrig sett bättre ut.

Det första spelet när det kommer till det grafiska har inte åldrats väl och det kan man egentligen inte klaga på med tanke på att Innocence var Asobos första stora AAA-titel någonsin. Men däremot inte sagt att dom lyckades rejält bra med att skapa ett medeltidens Frankrike som bara inte såg dystert ut men också makabert vackert, trots alla horder av råttor som slafsar i sig allt dom lyckas komma åt. I Requiem är det inget undantag. Och här har Asobo verkligen släppt loss med grafiken. Faktum är att detta är nog en av de snyggaste spelen du faktiskt kan få tag på. Miljöerna är så slående verklighetstrogna att jag helt enkelt blir förtrollad av denna värld. Atmosfären, alla byggnader, skogar, ängar m.m får mig att stundtals vilja kliva in i denna vackra saga. Amicia och Hugo, råttorna, soldaterna ser otroligt mycket bättre ut här än i föregångaren.

Råttorna som är spelets konstanta hot är också mycket dödligare än vad dom var tidigare. Förr kunde du få stöta på ett hundratals. Men här utsätts jag för enorma stormvågor av dom. Deras närvaro känns hela tiden, även om dem inte syns konstant, vilket gav som en nervpirrande kilning längs ryggen. Usch, säger jag bara. Men på ett bra sätt.

Ett fint ögonblick som varar dock inte länge.

Karaktärer med hjärta. En berättelse som griper om en hårt. Musik som går berör.

Hur man hanterar karaktärsutveckling, deras inre konflikter samt besluten dom tar som påverkar historiens gång är något som jag prioriterar högt i ett berättelsedrivet spel. Innocence fick mig att bry mig om syskonens öde. Men Requiem får mig att älska dom båda två. Deras relation känns så otroligt mänskligt att jag blir fulltständigt uppslukad av hur dom kivas, leker, busar med varandra. Men också hur deras kärlek till varandra tar dom genom faror och ondskefulla hemskheter som helvetet själv har spottat ut. Men nya ansikten vävs in i berättelsen som gör upplevelsen otroligt mycket bättre. Bland dom finns piratkaptenen Sophia och riddaren Arnaud vars vuxna sätt att se världen på kontrar Amicia och Hugos naiva beslutsamhet på ett sånt välskrivet och naturligt sätt.

Soundtracket finns inte mycket att säga om här. Förutom att det är slående fantastiskt. Bara att komma in till huvudmenyn med ledmotivet i bakgrunden känns som om jag blir inbjuden till att uppleva en något vacker men ändå jättetragisk berättelse.

Det finns inga allt för stora twister i berättelsen men alla chockstunder och emotionella bitar lämnar ingen oberörd, dock så kan det kännas lite smått irriterande vid stressiga moment när Amicia jämt talar högt om hur hon måste hinna rädda lillebrorsan, men det är en liten nitpick man lätt kommer över när det är så mycket mer i storyn än bara det. Det är också rätt linjär story som tar dig från punkt A till B, vilket kan upplevas som en riktig utsuckning, men jag är alltför uppslukad av det som händer framför mig att jag nästan inte ens märker det. Jag tänker inte spoila något för den som inte spelat, men jag kan svära på heder och samvete att du kommer känna som om någon hackat lök i närheten, för de sista timmarna av spelet knäckte mig verkligen. Detta är så nära Last of Us-mått som man kan komma.

En resa som denna är verkligen värd att uppleva.

Minuskontot och sammanfattning.

Spelet kommer inte utan brister. Action-scenerna samt alla stealth-uppdrag kan kännas en aning märkliga. Amicia är fortfarande en krigare som helst håller sig på distans, men det är inte lätt att försvara sig när spelet stänger in en i forcerade arenor med framvällande vågor av fiendesoldater. Visserligen kan du sakta ner dom, men bara det kräver mycket mängd av alla resurser som man får samla på sig genom spelets gång för att kunna brygga ihop olika alkemist-vapen. Det är först när man låser upp armborsten och eldbomberna som gör striderna markant lite bättre, men bara lite. Det grafiska kan också påverka upplevelsen i små stunder när fiender inte märker dina allierade trots att dom står mitt framför dom. Vissa miljöer klipper in i några karaktärer då och då men dessa stunder är väldigt få.

Att sammanfatta kort så är Plague Tale: Requiem en sådan fin titel som jag inte vill att någon ska missa. För i denna uppföljare har du inget att förlora. Det kommer inte kännas som om din tid slösas bort för ingenting. För här finns en stark berättelse som kommer hålla tag om dig från början till slutet. En enorm uppgradering från föregångaren med enstaka negativa delar, men inget som borde hålla dig tillbaka från att testa detta. Det här är en saga värt att upplevas.

För bästa möjliga upplevelse så rekommenderar jag att köra genom första spelet