Saknaden av barndomens ljuva dagar
Någon mer som får allt mer nostalgiskt gråtmilda minnen av barndomens enkla, lyckofyllda tillvaro?
Jag saknar nog mest fantasin och det magiska tänkandet man hade som barn. Hur allt i världen omkring en var som uppslukat i en sorts mystik, och något så simpelt vardagligt som en trädstubbe vid tomten eller ett avloppslock kunde vara något intressant och spännande som man återvände till och lät fantasin skapa små historier omkring. Sånt vardagligt man som vuxen sällan ägnar en andra tanke. När jag hälsar på mina föräldrar i gamla hemstaden stannar jag faktiskt upp ibland på kvällspromenaden och får stryka bort en tår från kinden när jag passerar nån plats eller nått gammalt föremål i området jag växte upp som jag har starka barndomsminnen från.
Sen förstås barndomens vänskaper.
Jag var själv ett väldigt blygt barn, men man fick ju vänner ändå och bara nått så tillfälligt som att man satt i samma tågkupé som en annan unge räckte för att omedelbart bygga en åtminstone tillfällig vänskap.
Nu som vuxen tycker jag man bokstavligen får kämpa för att behålla ens de långvariga vänskaperna som tagit flera år att odla, och då har jag ändå inte längre samma starka blygsel som hindrar mig.
Några barndomsfyndigheter som får er andra lite tårögda och längta tillbaka lite till en svunnen tid?
Jag blev lite glad när jag hörde Beyoncé Jay-Z med Crazy in Love på en klubb trots jag aldrig gillat henne, men det var nog nostalgi för jag tänkte på mig själv runt 2003 och alla spel på datorn och så vidare, just det där saknar jag inte men jag kan ibland sakna friheten i att bara kunna spela spel med mera. Min fantasi var ju bra också, kunde ibland hitta på saker i spelen jag spelade som skedde i mitt huvud lite som att fantisera om att gå omkring i Roller Coaster-parken jag precis byggt eller i FIFA-spelen. Det händer ju inte nu precis.
Friheten kan jag ändå känna lite idag också för det gjorde jag när RDR2 spelades som mest, det saknar jag lite men som svar på frågan. Vet inte om jag bara är virrig i svaret men jag kanske saknar det mer omedvetet än medvetet, Franz Ferdinand har jag börjat lyssna på ordentligt efter flera år av paus mer eller mindre sedan 2008 och jag kan ibland återupptäcka musik från den eran och bli glad av det. Men tänker jag för mycket på 00-talet så blir det aldrig bra för mitt mående så därför ska man inte sakna barndomen, känner jag. Kan ändå sakna det glada jaget jag var när jag var liten, önskar att han fanns kvar så att säga.
Jag är född sent 80-tal och kan ibland nästan drabbas av en extrem nostalgi till åren ca 1995 - 2005.
Världen kändes så otroligt spännande och magisk då. Det är lätt att tänka att det bara handlar om barndomens naivitet och nostalgins rosa skimmer. Men jag tror inte att det bara handlar om det. Särskilt inte om man var intresserad av spel och film.
Tänk på utvecklingen som skedde under dessa tio år. SNES och PS1 fram till PS3 och Xbox360. Ungefär tio år mellan, men skillnaden är enorm. I tillägg etablerades spelserier som dominerar än idag. Diablo, Warcraft, GTA, Resident Evil, Pokémon, Counter-Strike, Battlefield ja, listan kan göras lång.
PC-byggande, bredband, Lan-kulturen. Från att ha suttit och spelat max 4 pers så kunde man plötsligt spela mot en enorm mängd främmande människor. Världen öppnade upp sig.
Om man var intresserad av spel och upplevde det som att det väntade något spännande bakom varje hörn, så var det faktiskt för att det ofta var så att det väntade något nytt och spännande bakom varje hörn.
Jämför utvecklingen inom spelbranschen mellan 1994 och 2004 och sedan utvecklingen mellan 2014 - 2024.
Det som jag tycker gör att kulturen är så extremt ospännande idag är att det ofta känns som att någon 2005 sa ”STOPP! Från och med nu ska vi inte komma på något nytt inom spel, film och musik och bara göra varianter, uppföljare och reboots på sådant som släppts innan!”
Men man får försöka hitta nya intressen som gör livet spännande igen.
Är född 89 så jag känner igen mig i mycket av det du säger, minns när jag satt med mina kusiner och kunde spela massa olika spel på varandras datorer eller hos kompisar. Att upptäcka GTA Vice City eller Championship Manager-spelen hos en annan äldre kusin jag hade var också häftigt där och då men i mitt fall kanske musiken var häftigast. Då jag är född 89 så är mitt spann 98-2008 när det kommer till nostalgi, jävlar vad många bra spel det kom kring 00-talets början?!
Man ska inte slå nostalgi och minnen i spillror för andra människor, det har man inget för. Men jag tycker inte heller att man på allvar ska sörja (eller för den delen längta tillbaka till) sin barndom - om man nu inte har haft en uppväxt som faktiskt behöver bearbetas som ett trauma för att den var alldeles överjävlig. De flesta av oss tycker sig nog ha en rätt fin barndom i ryggen. Det är de där sandslotten och pulkabackarna och skogsäventyren som är fina att minnas. Men då är man också en vuxen människa som sitter och skarvar ihop minnesbilder för att de ska passa känslan man vill åt. Man minns pulkabacken, men inte hur ont i magen man hade över att behöva gå till skolan nästa dag, hur rädd man var för Tony som hade hotat en unge i 4B med kniv eller hur man plötsligt blivit smärtsamt medveten om faktumet att farfar en dag ska dö.
Man kan (förhoppningsvis) minnas sin barndom med värme, men det gör man ju med vetskapen om hur allting sedan blev - att skolan var en rätt skön tid, att kniv-Tony numera är din goda arbetskamrat och att farfar förvisso dog häromsistens men att hans liv trots allt var ganska gott ändå. De bekymmer som ett barn kan ha framstår lätt så triviala att man bara avfärdar dem, men ett barn kan ju inte sätta saker i perspektiv eftersom det inte har hunnit dyka upp nog med grejer i livet för att åstadkomma perspektiv med. Där och då uppslukade de där små bekymren ens värld på samma sätt som inkassobrev, vardagens tristess och ens barns hälsobekymmer gör idag. Det man saknar av sin barndom, det blir lätt en idealbild som man där och då nog aldrig egentligen upplevde. Den ideala tillvaron finns bara i teorin och det kan vara bra att komma ihåg det, tror jag.
"Tjock-Jimmy" blev aldrig nån arbetskamrat till mig, senast jag hörde så var han kriminell, och i gymnasiet lär han ha plågat sin tamråtta med att klippa av den svansen (förmodligen lär han väl mörda nån förr eller senare..)
Har personligen väldigt bra minne av just barndomen, även riktigt gammalt tillbaka då jag fortfarande har många klara minnesbilder från 5 årsåldern, och minns också väldigt rätt bra hur jag tänkte och såg på världen på den tiden. Sen tror jag väl du har lite rätt också i att man kanske förtränger en del av de sämre bitarna från uppväxten.