Det finns givetvis en enorm mängd vapen och utrustning att leka med. Du snubblar ständigt över loot: i kistor, under stenar och brädor samt från fallna motståndare. Det dröjer inte länge innan din kappsäck är fullsmockad, så det är tur att ditt husdjur också har en ryggsäck med lika mycket plats som i din egen. När det sedan är dags att ekipera sig rekommenderas det inte att slänga på sig första bästa outfit – de flesta prylarna har unika egenskaper, varav vissa passar olika speltyper bättre än andra. Somliga föremål är dessutom sällsynta eller rentav unika och eftersom looten är slumpmässig så vet du aldrig under vilken sten de saftigaste skatterna finns gömda.
Väl uppklädd och beredd att bege sig ut i världen finns det en hel del att upptäcka. I byarna kan du samla på dig förnödenheter och utrustning eller varför inte sätta dig ner och meta i några minuter? När du känner dig redo är det bara att lämna tryggheten och ge sig ut i vida världen. So far, so rollspel. Färden går bland annat genom vindpinade öknar, grådaskiga vinterlandskap, uttorkade havsbottnar, grönskande vidder och givetvis dungeons. Dessa är också redigt varierade där somliga har ett steampunkigt tema medan andra är fyllda av spindlar och annat otyg.
Mm, jo, den här mardrömmen har man haft...
Det är ungefär här man märker hur vansinnigt välgjord Torchlight II:s presentation är, trots den ganska enkla grafiska stilen. Designen är full av mjuka texturer och sprudlar av färger, men varje enskild region har också en tydligt unik stil som ger en hel del liv och identitet till de olika världsdelarna. Om du tycker tonen känns lite väl sagoboksaktig så borde den saliga mängden blod få dig på andra tankar. Musiken, signerad Matt Uelmen, är också den en viktig ingrediens att skapa en säregen atmosfär som andas äventyrlighet blandad med en aning melankoli.
Dubbel glädje
Tack vare det efterlängtade online-läget går det nu dessutom alldeles utmärkt att äventyra tillsammans med ett par kamrater eller främlingar. Onlineupplevelsen är i princip densamma som den du åtnjuter offline, men delad glädje är, som bekant, dubbel glädje. Eftersom all loot genereras separat för varje spelare behöver questandet heller inte resultera i några uppslitande gräl.
Vad gäller själva spelandet så borde inget komma som en större överraskning för folk med erfarenhet av genren. Du klick, klick, klickar dig framåt och klickar sedan ihjäl horder av monster samtidigt som du håller koll på de röda och blåa orberna, som såklart representerar din hälsa och magi. Det går lätt att binda olika magier och skills till nummerknapparna för att kvickt komma åt de som passar bäst för olika situationer. Här finns också en diger mängd tekniker att utforska. Runic har lyckats med konststycket att få striderna att kännas fläskiga – vapnen och besvärjelserna har ordentlig tyngd och det känns redigt tillfredsställande när man lyckas få in en riktig fullträff och motståndaren exploderar i ett moln av röd gegga.
Låt inte färggladheten lura dig, när fienderna biter känns det.
Som du kanske har noterat vid det här laget uppfinner Torchlight II sannerligen inte hjulet igen. Men eftersom det svarvat bort mycket av den dötid som genrekamraterna ofta dras med är det en betydligt roligare upplevelse. Det må sakna karaktärer att minnas och bjuder inte på någon intressant story att sjunka in i. Istället har det en renhet i upplägget som är svår att stå emot.
Torchlight II:s styrka ligger i variation snarare än innovation, och med det nya onlineläget och en hungrig mod-community redo att sätta tänderna i spelet finns det en hel del anledningar att återvända många gånger även efter att singleplayer-kampanjen är överstökad.
