Det är Peter Dinklages fel. Det är hans röst som väcker oss i ett landskap så sönderrostat och sargat att endast flerarmade banditer tycks trivas i det. Nästan som dagens Ryssland alltså, fast i en framtid där vår sista utpost hotas av Mörkret, varpå du måste hitta Ljuset för att stoppa utrotningen av mänskligheten.
Mot den lite lätt högtravande premissen beger vi oss ut på äventyr i en värld som är lika snygg som kal. Ganska så snart får vi byta de brunröda resterna av civilisationen på jorden till vår egen måne, men besöket blir något annorlunda gentemot Neil Armstrongs och Buzz Aldrins skuttande steg. I framtiden kan vi dubbelhoppa! Det blir också ett bevis på hur många designtimmar #Bungie har spenderat för att göra varje miljö stilistisk unik. Den vitgrå färgen dominerar landskapet för att snyggt brytas av med andra toner på byggnader och underjordiska salar. Det vackra hantverket kommer dock i skymundan när vi så ofta måste se det genom ett vapensikte.
Vackert och/eller brunt.
#Destiny är i allra högsta grad ett actionspel i samma anda som #Halo, med inslag av lättare rollspelsmekanik som gör att din karaktär och dina vapen kan byta erfarenhet mot nya fördelar. När vi under gårdagen streamade vårt Destiny-spelande på Twitch var det också många som jämförde det med Borderlands öppna miljöer. Mellan uppdragen som för storyn framåt kan du återvända till ytan utan några direkta mål och skrota runt bäst du vill. Nästan. För världen är långtifrån så öppen och fri som man skulle vilja. Första gången vi är ute på patrull nämner Dinklage, som gör rösten till din svävande robotkompanjon, att “du är fri att gå vart du vill”, varpå jag likt en obstinat treåring vände på klacken och körde åt andra hållet. Döden blev den nyfiknes belöning.
Frihet med förhinder
Det finns såklart en stor yta att röra sig på men utanför den finns det också stora vidder som inte får beträdas. Istället för att utmana de osynliga gränserna kan du plocka på dig enkla uppdrag, såsom att rensa ett område på fiender eller hitta särskilt loot. Som mest intressant blir det när slumpmässiga händelser uppstår och flera personer bör samarbeta för att lyckas. En kraftull magiker försökte till exempel ta sig till några katakomber högt upp på ett berg och alla tillgängliga spelare behövdes för att överhuvudtaget göra någon skada. När jag ensam försökte ställa mig i vägen fick “dumdristighet” och “övermod” nya synonymer.
Skramla ihop två vänner, bilda ett fireteam och ge fienden en riktigt otrevlig dag.
Sådana saker går jag igång på. Inte att dö men att se stora rymdskepp dyka ner från omloppsbanan och leverera fiender för en spontanbatalj. När jag får sällskap av andra spelare som råkar befinna sig i närheten blir det ännu bättre och världen känns med ens levande. Däremot dras många av storyuppdragen med slapp stridsdesign. Ofta sätts du i situationer där ett helt område måste rensas på fiender innan du kan gå vidare, eller att du måste försvara dig mot ett bestämt antal anfallsvågor. Bungie har dessutom en ovana att slänga in hetsig stämningsmusik varje gång det ska vara lite spännande, men när varje fight kan ta uppåt fem minuter blir i alla fall jag trött i både öron och sinne.
Den största farhågan för många, inklusive undertecknad, är hur bra spelet håller ihop när vi väl når nivå 20. Det är ingen återvändsgränd, så mycket har Bungie velat dela med sig av, men vi vet heller inte om det kommer finnas tillräckligt med dynamiskt innehåll för att underhålla tusentals spelare tills de förmodade expansionerna börjar ramla in.
Något Titanfall är Destiny inte, även om det skuttas en del i höjdled.
Multiplayer kommer att förlänga livslängden till viss del och vi har hittills kunnat smaka på fyra av sex spellägen. Control är precis som det låter: håll fler punkter än motståndarlaget för att vinna och det spelas med sex gånger mot sex spelare. Clash är team deathmatch för lika många personer medan Rumble och Skirmish har plats för sex kombattanter. Det förstnämnda är en ganska menlös free for all medan den andra är intim dödsmatch för två lag med ett fireteam (3 personer) i varje. Onlineveteraner från Halo kommer känna igen sig, trots att du har mer vertikal rörlighet i Destiny.
Om det är fler långrandiga strider som väntar på spelets slutstation kommer det garanterat inte att vara något för mig. Samtidigt kanske det är fel att döma Destiny med mmo-måttstock, då det i grund och botten verkar bli ett klassiskt men välputsat actionspel. Det kanske inte behöver hålla i mer än tjugo timmar.
Fotnot: FZ sätter betyg på Destiny i en andra recension.
