Det är faktiskt först när din karaktär fyller tvåsiffrigt som spelet öppnar sig och bjuder upp till skön dans. Inte för att du får några nya särskilda förmågor utan för att uppdragsdesignen vågar gå ifrån de tidigare smått slentrianmässiga uppläggen. Man behöver inte ha lirat actionspel sedan Doom för att ha tröttnat på “du måste döda alla innan du går vidare” eller “håll ut medan jag meckar upp den här dörren”, två metoder som används in absurdum. Jag blir förvånad över att fiendetyperna knappats har utvecklats sedan Bungies Halo-avslut. De sidsteppar otaktiskt ut från skydd, några har en stor sköld och ingen gör några större ansträngningar för att flytta på sig när en granat landar vid deras fötter. Tack och lov skriker de inte med pipiga röster.
Skjut allt som rör sig, helst tre gånger om
När klumpedunsarna Cabal dyker upp i siktet blir dock striderna lika roliga som under den första oskuldsfulla timmen. I alla fall för en stund. De ser lite ut som plåtsköldpaddor som står på bakbenen och genom att använda sina jetpacks kan de utföra överraskande flankeringar som bryter trenden med repetitiva wack-a-mole-drabbningar. Nu kan jag också det lata svaret på frågan “hur gör man en boss svår?”. Ge den tonvis med hälsa så att det krävs fem minuters konstant pangande mot dess huvud för att gå segrande ur drabbningen. Slappt Bungie, mycket slappt.
Destinys öde balanserar på en stol
Det som stör mig mest med Destiny är att vissa delar är så förbaskat välsvarvade medan andra tycks gjorda av praktikanter. En vacker renässansstol där möbelsnickaren glömt att sätta dit det fjärde benet och därmed gjort hela konstruktionen vinglig. Jag förstår hur svårt det är att göra alla uppdrag lika episka som det vid Endless Steps på Venus eller utforskandet av Black Garden, men när höjdpunkterna under en snart 20 timmar lång upplevelse är så få, och kommer så sent, är det svårt att inte bli en smula besviken. Särskilt när skillnaden spänner mellan mediokert och mästerligt.
En av spelets riktigt episka stunder
Det kommer att finnas de som tycker att Destiny får oförtjänt mycket kritik. Som väljer att se förbi de timmar av enahanda action jag trodde att Bungie skulle stå över när de fått en så bra chans att börja om. En nystart utan de förväntningar och konventioner som förföljer ett etablerat och populärt varumärke som Halo. Att de nu skulle ta ut svängarna, visa världen att Master Chiefs bravader inte var toppen av deras förmåga. Istället valde de den enkla vägen. En vacker värld med ibland hisnande horisonter men som jag aldrig lyckats knyta an till och därför aldrig blir särskilt engagerad i att rädda.
