Det är ganska fantastiskt. New Super Mario Bros Wii är inte bara ett grymt (och ganska svårt) Mario-spel i gammal god tradition, det är ett perfekt partyspel också. Det finns till och med specifika lägen där man ska motarbeta varandra och få mest poäng eller samla flest mynt. De funkar ganska bra men åtminstone jag saknar känslan av progression man får i huvudläget (eller snarare den förvånade insikten att man lyckats klara banan trots allt bus och att man faktiskt får se vad som gömmer sig runt kröken på världskartan).
Dragspelsspelande banor
Och det vill man. Banorna är helt utflippade. Upptåg och hyss lurar precis överallt. Sandstormar hotar att svepa iväg Mario som ett höstlöv. Uppe i himlen är det så pass disigt att det är svårt att se, om man nu inte skruvhoppar fram lite sikt. Banor kränger och svänger, till och med rullar fram! Vissa plattformar kan man därtill vinkla själv med Wiimoten - ett snyggt sätt att använda rörelsekänsligheten på. Det är så typiskt #Nintendo - allt ligger i detaljerna. Ibland är de uppenbara, ibland är de genialt obskyra. Som när jag vandrar förbi ett gäng plattformar som liksom drar sig inåt och utåt om vartannat och jag upptäcker att de i själva verket kompar den sjukt käcka dragspelsmusiken.
Det är sådant som gör att jag inte kan sluta älska Nintendo, Shigeru Miyamoto och Mario. De gör saker och ting på sitt sätt, på ett sätt som ingen annan kan.
Kaos är en naturlig följd av att ha fyra spelare på skärmen samtidigt.
Men visst finns det saker att anmärka på om man verkligen letar med ljus och lykta. Skruvhoppet utförs genom att skaka till på Wiimoten, vilket förtar lite av exaktheten man kräver av kontrollen i ett Mario-spel. Nu finns det nämligen ett litet extra hopp man kan göra om man först hoppar normalt och sedan skruvhoppar. Man kommer inte så mycket högre upp, men man kan förlänga tiden i luften på så sätt, ett ibland livsviktigt komplement som lätt kan slarvas bort med den stundtals ineffektiva rörelsekänsligheten. Och när vi ändå grinar illa - varför kan man inte ta med sig Yoshi? Den gröne sköne hittas nämligen endast på några få banor och där måste han uppenbarligen stanna när man passerar flaggstången. Har han separationsångest eller vad handlar det om egentligen?
Rörmokaren håller fortet
I slutändan är alla klagomål i världen inte värt ett vitten i New Super Mario Bros Wiis fall. Samarbetsläget kan nog komma att irritera vissa, särskilt om alla i sällskapet inte ligger på samma (barnsliga) nivå. Men då kan man ju faktiskt välja att spela själv och avnjuta ett av Nintendos roligaste, svåraste och mest genomarbetade spel sedan sextonbitseran. Det må varken vara särskilt nytt eller nyskapande men när det gäller just Mario så är det ganska skönt att han fortsatt håller på sina gamla värderingar. Så länge bandesignen är genialisk, musiken trallvänlig och kontrollen tajtare än Bowsers boxershorts finns det liksom inget mer att säga. Mario äger den här genren.
[video=4075]
