Recension – Dreamfall: The Longest Journey

Att jämföra dagens äventyr med dåtidens är en ganska orättvis bedöming. Jag spelade för någon månad sedan igenom Beneath a Steel Sky på en kväll. Spelet är enormt fängslande men väldigt enkelt uppbyggt med simpla pussel och nästan ingen karaktärsutveckling. Visst fanns det undantag, men i stort var de gamla äventyren spartanska men ändå underhållande.

Med introduktionen av CD-ROM-formatet i mitten av 90-talet öppnades en ny dörr för spelutvecklare och mycket mer avancerade spel kunde nu leta sig hem till spelsugna äventyrare. The Longest Journey blev genast en hit tack vare den väldigt djupa och förklarande och, till stor del, den dialogdrivna storyn. Miljöerna kändes väldigt levande och övertygande. Alla människor, objekt och varelser hade sin egen berättelse att berätta.

I The Longest Journey lärde vi känna den konststuderande April Ryan. I denna upplaga tar spelaren rollen som den lätt deprimerade tjejen Zoë Castillo som hoppat av skolan och nyligen dumpat sin pojkvän. Hon hemsöks av mystiska bilder som talar om att hon måste leta rätt på, just det, April Ryan. För att vrida upp spänningen ytterligare blir Zoë indragen i en konspiration som är större än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. Förutom en spelbar Zoë får vi senare i spelet även kontrollera April igen, samt en lönnmördare vid namn Kian och se historien ur deras ögon.

Dreamfall fortsätter i samma anda fast med ett snyggare utseende och lite förändringar i spelupplägget. Den mest uppenbara förändringen är den nya grafikmotorn, den så kallade Shark 3D-motorn, som dock inte på några sätt imponerar. Karaktärer och omgivningar är väldigt sparsamt dekorerade med få moderna grafiska effekter. Men jag är inte den som bryr mig speciellt mycket om ett spels utseende, så länge en uppföljare ser bättre ut än sin föregångare är jag nöjd. Kort och gott, den nya motorn är inget mästerverk men den fixar biffen. Trots sina visuella begränsningar har allting en speciellt atmosfär. Jag kan inte riktigt sätta tummen på vad det är men jag gissar på att det är en blandning av det välspelade röstskådespeleriet, de välskrivna dialogerna och den allmänna känslan av ett genomarbetat spel.

Redan under den första timmen i äventyret insåg jag att spelet blivit mer actionbetonat än vad det borde ha varit. Slagsmålen är nästan på gränsen till pinsamt dåligt genomförda med oinspirerande rörelser och seghet i kontrollerna.

Dreamfall har sina problem. Till att börja med: vart tog problemlösningen vägen? Rent allmänt har spelstilen förenklats, och jag misstänker att valet att även släppa spelet på konsol har satt sina spår. Idén med slagsmål tycker jag var ett väldigt oförnuftigt beslut, visserligen får inte våldsverkandet något större utrymme, men känns ändå helt onödigt. Jag hade velat se mer fokus på valmöjligheter, problemlösning och alternativa vägar.

I övrigt är Dreamfall ett nöje att spela, dock är det en aning svårstyrt. Förflyttningen med muspekaren är nu ett minne blott och ersatt med den beprövade wasd-styrningen. Musen används fortfarande till att klicka på intressanta objekt. Högerklickar jag uppenbarar sig ytterligare en nyhet, då får jag nämligen fram ett fokuseringsfält som går att rotera i 360 grader. När något intresseväckande hamnar i fokus exponeras en blinkande ram runt objektet som talar om att här finns någonting värt att studera närmare.

I min förhandstitt av Dreamfall: The Longest Journey för ungefär en månad såg det ljust ut för spelet. Så här i efterhand vill jag i stort säga att jag i stora drag hade rätt. Visst är jag en aning besviken, mest på grund av den förenklade spelstilen och väldigt många, långa filmsekvenser som för tankarna till en interaktiv film. Trots allvarliga brister i presentationen och rent spelmässigt håller spelets viktigaste element, berättandet, hög klass.