För er som inte har någon aning om vad Supreme Commander går ut på kan jag kort beskriva det som realtidsstrategispel i science fiction-miljö. När #Supreme Commander det första spelet lanserades lyftes den smarta zoom-funktionen fram. Den gjorde det möjligt att vara med på marknivå på slagfältet för att i nästa sekund zooma ut så att du såg kriget nästan från rymden. Detta var inte bara en kul gimmick utan nödvändigt, då kartorna var gigantiska och du hade flera hundra enheter fightandes på samma gång. Denna funktion har följt med till uppföljaren och är som en gammal god vän som kommer på besök.
Sin vana trogen anfaller de fruktade krigssåpbubblorna från sydväst.
Tar vi en närmare titt på kampanjen ser vi att den är indelad i tre delar med sex uppdrag i varje. I var och en av dessa tre delar får vi spela som en av tre fraktioner i detta universella krig. Vi har UEF (United Earth Federation), The Illuminate och The Cybran Nation, och alla har egna enheter och olika för- och nackdelar. Tyvär är kampanjen inte spelet starka sida. För det första är det trist att efter att ha spelat som UEF och låst upp all deras teknologi få börja spela som The Illuminate utan upplåsta enheter. När man precis börjat bli bekväm med en fraktion tvingas man raskt byta till nästa och börja om från början. För det andra är själva handlingen och dess karaktärer under all kritik. Storyn är rörig och tunn och karaktärerna är platta, livlösa och har dåliga röstskådisar.
Ny forskning och nya tider
Den största märkbara skillnaden från originalet är nya sätt att forska och bygga. Du samlar fortfarande in energi och massa men du får även forskningspoäng genom att bygga speciella byggnader. Dessa poäng spenderar du på fem forskningsträd för att uppgradera enheter, byggnader och din commander. Borta är forskningsläget med olika stadier vi såg i orginalet. Alltså behöver du heller inte uppgradera alla dina enheter och byggnader i dessa stadier för att hålla din armé i trim. De försvarstorn du bygger i början av en match är samma torn du använder i slutet av densamma.
Allt känns mycket enklare än tidigare. Kanske har utvecklarna, antagligen till en del gamla Supreme Commander-spelares förtret, försökt att göra spelet mer lättillgängligt för att locka fler köpare. Detta märks bland annat i hur lång tid det tar att bygga saker. En enhet som i orginalet tog tio minuter att bygga tar nu kanske två eller tre. De största experimentenheterna tar inte alls lika lång tid att bygga som innan och de tar heller inte lika mycket stryk som tidigare. Så nu kan du göra fler experimentenheter snabbare. Detta tar dock bort lite av charmen med att verkligen sitta och vänta på att den där specialenheten ska bli klar.
Svampmolnsamlingen får tillökning.
Spelets verkliga höjdpunkt ligger skirmish- och multiplayer-lägena. I skirmish väljer du bana, antal motståndare, svårighetsnivå, ett av tre spellägen samt några andra inställningar för att sedan kriga bäst du vill. I multiplayer kan du och upp till sju andra spelare panga på varandra och allt sköts bra och enkelt via Steam.
Gammal grafik och gamla datorer
Inför lanseringen har utvecklarna berättat att om du spelat orginalet kommer uppföljaren fungera lika bra, om inte bättre, på samma dator. Detta beror nog till största del på att grafiken inte känns så utvecklad om man jämför med ettan. Den fungerar men känns inte speciell på något sätt. Kartorna är ofta platta och livslösa och ibland kan enheterna, speciellt mindre landenheter, vara svåra att urskilja på slagfältet.
Trots vissa brister är Supreme Commander 2 ett väldigt roligt spel som kommer skänka många roliga timmar på slagfältet. Har du inte spelat orginalet kan uppföljaren definitivt vara värd en titt. Är du sedan tidigare hardcore-fan finns dock risk att du kanske inte kommer gilla vissa av de ändringar som gjorts. Mitt råd är ändå att prova.
