Spelindustrin är inte riktigt det den varit och det kan nog även sägas om Star Wars. Trots den nya filmtrilogin och den hutlöst populära Mandalorian har vi inte direkt varit överösta av kvalitativa spel baserade på ett av världens mest kända varumärken.
Senaste gången jag kan minnas att jag spakade en X-wing var i 90-talsliret X-wing Alliance. Det jag kommer ihåg starkast av det spelet är den fängslande storyn som utspelade sig samtidigt som handlingen i originaltrilogin. Fast mitt favoritspel i serien är nog ändå TIE Fighter från 1994 där möjligheten att spela som Imperiet var det som lockade mest.
"Du kan anpassa din rebelliska eller imperialistiska pilot"
Spolar vi fram till nutid och försöker bortse från nostalgin så blev jag blev lite överraskad när jag läste att ett nytt Star Wars-spel med fokus på rymdstrider var under utveckling. Mina förväntningar var inte direkt i topp efter de senaste årens Star Wars-spel, som mer varit en snygg fasad istället för bra innehåll och gameplay.
Det är därför med gamla besvikelser i bakhuvudet och utan större förväntningar jag startar Star Wars: Squadrons. Menyn uppenbarar sig med välkända knappar och överskådliga reglage för grafik, ljud och kontrollinställningar. Första intrycken är positiva. Jag hade väntat mig få valmöjligheter, typiska i en multiplattformstitel, men här finns allt som för tankarna till pc-exklusivitet.
Spelet är kanske inte lika vackert som på dessa officiella bilder, men det ser bra ut.
Efter några minuters flipprande mellan menyer och inställningar hoppar jag direkt in karaktärseditorn där du kan anpassa din rebelliska eller imperialistiska pilot. Här finns val för kön, utseende, uniform med mera. Valmöjligheterna är något begränsade, så vill man ändra ögonfärg eller ansikts- eller annan behåring får man vänta till Cyberpunk 2077.
Enspelarlägets huvudattraktion är kampanjen. Berättelsen tar sin början strax efter där filmen Jedins återkomst slutade. Darth Vader är död och uppeldad, Kejsaren har hoppat bungyjump utan lina och Imperiet har förlorat sin andra Dödsstjärna, samtidigt som Rebellerna försöker bygga upp republiken på nytt i det maktvakuum som uppstått.
Så här i efterhand tycker jag kampanjen är lite rörig och platt. Anledningarna är många men den största är att du inte får välja vilken sida du vill strida för utan hoppar mellan New Republic och Imperiet allt eftersom du klarar av uppdragen. Jag förstår idén med att försöka skapa något nytt och unikt men det känns som utvecklarna inte riktigt når hela vägen.
Hela storyläget är på 14 uppdrag där varje kan spelas igenom på cirka 30-40 minuter. Karaktärer unika för spelet finns där, liksom några från filmerna. Sammanfattningsvis kan väl sägas att enspelarläget bjuder på en helt okej upplevelse utan större krusiduller. Star Wars-känslan finns definitivt där, trots att det saknas det där extra som kunde gjort den mer fängslande.
"Vackra nebulosor har många gånger lett till min för tidiga död "
Spelets absoluta höjdpunkt är istället den Frostbite-drivna grafiken. Motive Studios har lagt stor möda på ögon- och ljudgodiset. Tillsammans med John Williams pompösa och välkända trudelutter och detaljerade, fängslande miljöer finns det inte mycket att klaga på. Trots att rymdmiljöer fort kan föra tankarna till mörker med blinkande stjärnor i bakgrunden finns det mycket variation. Färggranna planeter och detaljerade rymdstationer med vackra nebulosor har många gånger lett till min för tidiga död när jag förblindats av deras skönhet mitt under kaotiska strider bland svärmar av laserstrålar och smidiga rymdskepp.
Det finns inbyggt stöd för virtual reality. Mitt VR-headset är ett HTC Vive Cosmos som fått samla damm i nästan ett år i brist på nån större mängd högkvalitativa VR-titlar. Jag använder det mest till simulatorerna DCS och IL-2 Sturmovik där den fungerar klockrent. Tunneleffekten från andra vr-titlar är i Star Wars: Squadrons inte lika uppenbar, vilket jag förmodar beror på de mörka miljöerna och omgivningarna som gör att den är mindre framträdande. Annars finns det inte mycket att klaga på. VR fungerar helt över förväntan, men mellansekvenserna får minus: de projiceras på en begränsad del av synfältet likt en mindre bioduk. Inget som sänker helhetsintrycket men ändå lite störande.
Välj dina vapen noga.
Men i strid har varje sida fyra olika skepp, eller klasser om man vill definiera det så. Först ut är de snabba New Republics A-wing och Imperiets TIE-fighter. Snabba och lätt bestyckade, bäst i rollen att ta sig an mindre skepp. Imperiets TIE Interceptor och rebellernas välkända X-wing är anpassade till olika uppgifter och klarar sig bra mot det mesta, både stora och smidiga skepp. De tunga och inte lika smidiga TIE Bomber och Y-wing är tungt bestyckade för att bekämpa större skepp. Avslutningsvis har vi TIE Reaper och U-wing vilka är lätt bestyckade och avsedda för att reparera och ge stöd åt sina kamrater medan deras offensiva roll är begränsad till att med olika system störa ut fiendens sensorer och system.
"Det både låter och ser bra ut, men jag saknar innehåll och hjärta"
Matchmakingsystemet är väldigt smidigt och på en minut förflyttas jag från lobbyn till en match i dogfight-läget. Allting kan liknas vid ett kontrollerat kaos. Jag hoppar snabbt in i en bisvärm av fiendeskepp i min TIE Fighter. Skeppet tål inte mycket stryk då det saknar sköldar så jag får styra om kraftförsörjningen mellan laserkanonerna och motorerna för att få fördelar i striden. Ser jag en snabb A-wing i mitt sikte får jag gasa på för att hänga med medan jag betar av dess sköld med klenare kraft i mina kanoner. Det är katt-och-råtta-lek i snabbt tempo som får svetten att rinna. Samtidigt måste man stanna upp och tänka till, och justera sina sköldar och system för att öka sina överlevnadschanser.
VR-vyn från en HTC Vive Cosmos.
Flerspelarläget är utan tvekan spelets starkaste säljargument, och det märks att fokus lagts på det och att enspelarläget mer fungerar som en tutorial. Det finns två spellägen där spelare från olika plattformar kan mötas. Den första är dogfight där fem spelare i varje lag möts i någon av de nio platserna och där den första att nå 30 kills vinner. Det är kaotiskt och högt tempo och väldigt kul. Det andra är de 30 minuter långa Fleet Battle där varje sida utgår från sitt moderskepp. Dessa skepp är också måltavlor och den som först förgör motståndarens skepp vinner. Det låter enkelt men tillsammans med de olika skeppsklasserna och deras modifikationer blir slagfältet mer dynamiskt.
Star Wars: Squadrons är utvecklat med flerspelarläget i centrum. Solodelen har sina stunder men spelas enkelt igenom på en dag. Star Wars-atmosfären finns där, det både låter och ser bra ut, men jag saknar innehåll och hjärta. Motive Studios har sagt att de inte planerar mer innehåll efter spelsläpp vilket jag tycker är synd för det är det något som verkligen behövs. Det som erbjuds i dag är verkligen underhållande men jag är rädd att det snabbt kommer att glömmas bort. Flerspelarläget, färdigheterna, de begränsade modifikationerna och det upplåsbara sminket till skeppen kan dock hålla spelet vid liv ett tag. Frågan är bara hur länge?
Fotnot: Testat med Intel Core I5-9600K, 64 GB RAM, SSD, Geforce RTX 2060, HTC Vive Cosmos, Thrustmaster HOTAS Warthog
