Jag hade inte blivit det minsta förvånad om Marcus Fenix hade dykt upp med sin bistra nuna och börjat muttra om att han minsann får göra grovjobbet i alla möjliga spel. Nu är det inte Fenix vi möter, men det hade mycket väl kunnat vara hans kusin från landet.
#Quantum Theory är kanske inte en ren Gears of War-klon – då hade spelet förmodligen aldrig nått ut – men den som designat har hämtat väldigt mycket inspiration från #Epics bredbröstade actionserie. Likheterna är så många att det omöjligen kan vara en slump.
Tornet lever
Bakgrunden till att jag får spela som übersoldaten Sid är dock inte att Locust hotar världen. Här handlar det istället om att ett levande torn har skjutit upp ur marken i den mänskliga kolonin Cocoon. Sid vill döda tornet och han har sina skäl, även om det är svårt att förstå dem. Han slänger sig med repliker som ingen vettig människa kan ta på allvar.
Vaktmästarna i tornet är inte särskilt vänligt inställda.
Till en början ska jag försöka ta mig in i tornet. Det står snart klart att det inte kommer bli någon enkel uppgift. Det skjuts överallt och för att överleva måste du ta skydd – precis på samma sätt som i Gears. Skillnaden är att skydden inte är helt perfekta, på något sätt lyckas kulorna slå en båge över skyddet och träffa dig ändå – om än i mindre antal än om du står raklång.
Alla fiender har en svag punkt. För humanoiderna är det skallen du ska träffa, vad det gäller andra slemmiga kryp kan det vara något helt annat, mitt i bröstet till exempel. Träffar du rätt kan det räcka med ett skott, skjuter du fel kan du nästan göra slut på ett helt magasin innan det får någon effekt.
Gott om vapen
Vapen finns det som tur är gott om. Du kan inte bära med dig mer än tre åt gången, vilket för det mesta är tillräckligt. Du växlar mellan vapnen med hjälp av D-paden och Sid är riktigt snabb på det. Om du bär med dig en kulspruta, en hagelbössa och ett granatgevär räcker det för att skapa en massaker som även Sids mamma hade varit stolt över.
Våld är visst en lösning!
Jag kan inte annat än säga att grafiken är snygg. Framför allt färgsättningen är fantastisk, men jag känner mig inte alltid närvarande. Kanske beror det på att miljön i sig är skruvad från början, allt känns väldigt främmande. Det kan förstås också bero på att tornet lever. Marken kan börja röra sig, och det är också en detalj som gör spelet lite bättre. Det går inte att bara rusa rakt på, även miljön (läs: det levande tornet) blir en fiende. En annan praktisk sak är att fienderna exploderar när de dör. Ingen behöver med andra ord kuta runt och samla upp liken, det räcker med en vattenslang för att spola bort slemmet.
Det går förstås att spela online, fyra mot fyra i klassisk deathmatch. Tyvärr finns det ingen co-op, vilket jag tycker borde vara standard i spel som detta. Likheterna med Gears of War består och även om spelet blir mer förvirrat när du når in i tornet så kommer du automatiskt att gilla Quantum Theory om du gillar Gears. Du springer hukat framåt, duckar, kastar dig bakom skydd och skjuter på fienderna – det mesta känns igen. Det är plagiat på ett ruskigt sätt, men det är ett plagiat som fungerar om du kan bortse från bristerna.
Ta skydd och hoppas att de fungerar.
Olyckligtvis är det svårt att helt blunda för dem. Storyn är lika intressant som språknyheterna på radio, Sid är hård som en torkad limpa och spelsättet är okej utan att överraska. Men jag är tveksam till att det här är någonting som håller i längden. Möjligen kan Quantum Theory hålla Gears of War 3 i schack, men det är som att ersätta cola med kranvatten.
