Låt oss lyfta blicken från vårtgårdarna och omfamna världen i Witcher 2 för vad den faktiskt är. Det är en värld med ljusa men desto fler mörka inslag. Rasism, avrättningar och prostitution är vardagsmat. Geralt är ingen hjälte av klassiskt Disney-snitt – snarare tvärtom. Men den tragiska världen är samtidigt omistligt vacker. Landskapen med sitt vajande gräs, resliga trädstammar, karga klippor och stämningsfulla och trovärdiga dygnscykel är kanske den ljuvligaste någonsin. Samtidigt imponerar detaljrikedomen. Det kan handla om en gammal man som lutar sig mot en vägg och bolmar på sin pipa. Börjar du följa efter en yngling genom staden stannar han kanske till vid smedjan och tittar en stund på varorna, för att sedan gå vidare. Människorna är inte bara kulisser – de lever sina liv.

Vackrare blev just vackrast. Storslagna och utsökta miljöer.

Är du rollspelsfantast? Då är antagligen ett av dina största önskemål möjligheten att välja väg och skapa din egen historia. Där CD Projekt bryskt bryter mot spelreglerna är med Geralt. Han är ett färdigt paket och redan en fullblodig huvudperson med säregna personlighetsdrag. Visst kan du ofta välja hans ståndpunkter men han förändrar inte sin personlighet. Det är kanske ett aber för en del, men för mig är det snarare ett måste för att kunna framföra en välsvarvad historia.

Det ickelinjära finns där utan att jag riktigt märker det. Istället för becksvarta och änglavita val lever berättelsen på små nyanser och det krävdes en omspelning för att förstå vidden av mina beslut. Visst finns det stora avgöranden i stil med: ”Ska han leva eller dö?” men oftast finns det en smakfull sublim känsla i valen. Ibland kan det handla om petitesser som att gå vänster istället för höger eller säga ”ja” eller ”nej”. Intrycket är dock detsamma: ”Det här tänker jag spela om. Inte en gång eller två – snarare tjugo gånger!”

Mer action, mindre hjärna

Striderna har genomgått en renässans sedan senast, och jag är lite kluven. Att gå mot ett mer actionbaserat system känns vettigt, men utförandet lämnar lite att önska. Även om det finns en mer omedelbar tyngd i kampen beter sig motståndarna inte alltid särskilt intelligent. Jag har mött ett par soldater som nöjt sig med att stå och stirra fånigt på mig under några sekunder. Typ: ”Hmm, ska jag döda dig? Låt mig tänka…”. Och klockan tickar på tills jag får nog och tar saken i egna händer. Dessutom kunde animeringen bjudit på större mångfald. På det stora hela förtar striderna lite av helhetsintrycket av en levande och intelligent värld, vilket är synd.

Det hindrar dock inte striderna från att oftast vara underhållande. Det må inte låta som mycket men att växla mellan tunga och snabba slag och parera samtidigt som du kastar signs (Witcher-världens motsvarighet till magi) är ingen lätt konst. Däremot är det en betydligt vackrare konst än i originalet.

Striderna är blodiga men inte alltid klockrena.

Under huven finns det också mycket att tycka om. Geralt kan välja mellan tre stora vägar; svärdsteknik, alkemi och signs. Alla spelare måste dock börja med witcher-träning, vilket är en mindre förgrening. Du kan givetvis bli bra på alla områden, men bara bäst på ett. Ett leveltak ger en taktisk touch. Men det räcker inte med att "bara" levla upp. För att lyckas fullt ut mot motståndet behöver du också läsa på, blanda brygder, bygga utrustning och skaffa dig rutin. Det är ett mångbottnat och underhållande system.

I de flesta avseenden är Witcher 2 en fullpoängare. Berättelsen är en av de starkaste jag upplevt i spelsammanhang, karaktärsgalleriet är såväl älskvärt som udda och miljöerna betar av vykortsögonblick var och varannan sekund. Det är inte perfekt på exakt alla plan men på det stora hela är det rollspelsupplevelse ingen bör vara utan. CD Projekt ska vara stolta över vad de åstadkommit. Redan på andra försöket har de skapat en modern klassiker. Bioware och Bethesda gör klokt i att darra av rädsla.