Ni får ursäkta om jag tillåter mig att bli lite geeky till en början. Alla Resident Evil-fans med självaktning vet vad som händer när man tar sig förbi titelskärmen i de flesta av spelen. I #originalet ljöd en skrovlig och skräckinjagande röst: "RESIDENT EVIIIL". Stämningsfullt och pirrigt. Det fungerade också i till exempelvis #fyran: "RESIDENT EVIL FOOOUR". Men riktigt lika vasst och snärtande blir inte: "RESIDENT EVIL THE MERCENARIES THREEE DEEE". Det blir snarare lite löjligt. Så är #The Mercenaries 3D också ett ganska löjligt spel. Men vet ni vad? Löjligt kan vara bra.
Den vänligt sinnade och omhändetagande Barry Burton är på sitt skjutglada humör.
Det går inte att komma ifrån; det blir liksom inget fullskaligt skräckspel när #Capcom slänger ihop en mix av olika Mercenaries-minispel. När dessa annars figurerar som extramaterial i deras andra titlar (läs: leftovers) börjar man ana oråd. Men då glömmer man samtidigt att se spelet för vad det är; ren och skär pausunderhållning. Pessimisterna kommer klaga över avsaknaden av djup, story och mening. Men ur en positiv synvinkel är det en nördig minispels-cocktail för fansen och en synnerligen kapabel demonstration i hur ett Resident Evil kan te sig på 3DS.
Du vet kanske inte vad Mercenaries är? Enkelt och kärnfullt förklarat är det en rad uppdrag där du, under ett par minuter åt gången, ska ta kål på virusinfekterade elakingar som om det inte fanns en morgondag. Kreativitet (typ ett knä i nyllet) kan belönas med medaljer och genom att utföra snabba kombinationer av köttande får du högre poäng vilket gör att du kommer vidare till nästa nivå. Och där börjar det om igen. Det låter inte mycket djupare än ett vattenglas.
Peka först och fråga sen
Behållningen finns absolut inte i storyn (det finns i princip ingen) eller miljöerna (trist nog återanvända från fyran och femman). The Mercenaries 3D är däremot roligt och enkelt att spela. Du kontrollerar Jill, Chris, Hunk och de andra ikoniska karaktärerna ungefär som i de senare delarna. Kameran håller sig alltid över axeln och genom ett kort kommando kan du vända dig 180 grader blixtkvickt. Visst, du kan fingra på pekskärmen för att röra kameran, men i de intensiva striderna är detta bara klumpigt och tack vare den snälla kameran saknar jag sällan en andra analog spak.
Pekskärmen är däremot bra på andra plan. Du kan snabbt växla mellan till exempel din revolver och hagelbössa, men det är också enkelt att ladda om och hela dig med olika örter genom att peka på dem. På sedvanligt DS-manér finns det också en liten karta för att orientera sig. Pekskärmen är välanvänd i The Mercenaries 3D.
Två är bättre än en. I The Mercenaries 3D kan du spela med en kompis.
Men det är på den övre, 3D-skärmen, där händelserna äger rum. Spelet ser riktigt bra ut. Visserligen saknas en hel del av det grafiska lullullet från fyran och i synnerhet femman men genomgående är spelet snyggt och 3D-djupet behagligt. Därför är det lättare att svälja det faktum att miljöerna, som tycks gå i fyra nyanser av brunt, är ganska intetsägande.
Utmaningskurvan stiger lagom uppåt och gör att balansen hålls på plats samtidigt som det är en läcker morot att jaga toppresultat och höga betyg. Det kan givetvis bli tjatigt att hela tiden meja ner horder av fiender utan en grundstory. Capcom försöker variera spelet med en bossfight här och lite mer kombofokus där men det är ändå omöjligt att bortse ifrån att spelet tar avstamp i ett utfyllande minispel. Däremot har Capcom förfinat och polerat den enkla leken så att den är flera klasser bättre. Att kunna spela tillsammans med en vän, antingen lokalt eller online, är ett lysande exempel på att detta är mer än ett teknikdemo. "Bara lite till"-känsla? Absolut.
Rebecca visar prov på en synnerligen hård och välriktad sula.
The Mercenaries 3D är ett ganska fånigt och hjärndött minispel. Men det är också bra. Fansen kommer älska att spela som de gamla hjältarna, hitta nya kostymer till dem, utveckla deras färdigheter och stiga i graderna. Men det är också ett spel för alla som känner sig svältfödda på kvalitet till 3DS. Det är lättsmält, lite långtråkigt men också välgjort. Visst kan man kritisera Capcom för att det är omöjligt att radera sparfilen – och då också göra spelet oattraktivt på begagnatmarknaden – men det får mig inte att tycka sämre om: ”RESIDENT EVIL THE MERCENARIES THREEE DEEE”…
