Den svenska hjälten.

Jag bestämde mig såhär idag att när jag ändå skulle kravla mig ner till Ica så kunde jag passa på och hyra en film, sagt och gjort och nu har jag efter lång inrådan sett första filmen i Johan Falk-serien. GSI - Gruppen för Särskilda Insatser.

Detta var den andra Falk-rullen jag såg, med Noll Tolerans som första och det var en himskans massa år sedan och det är svårt att kalla NT för en polisfilm då Falk är på rymmen från Lagens Blåa Ärm, vilket kanske är varför jag tycker den filmen är ganska bra? För låt oss inse en sak, svensk film är skit. Det vet jag och det vet ni också. Låtsas inte om något annat. Vad är det som får oss svenskar att dras till denna typ av film? Som får oss att se Beck nr 26? Såvitt jag vet så är vi svenskar även ett av de få folk som medvetet tycker om gråhåriga, deprimerade, trötta snutar på samma uppdrag om och om igen (Wallander, Beck, Falk är gråhårig). Det finns en serie snutfilmer i USA som heter Jesse Stone, men titelrollen spelas av Tom Selleck, så jag kan har förståelse för att dessa tydligen är ganska bra...

Nej, såvitt jag kan se det så finns det två bra saker i Johan Falk: GSI och det är dels Joel Kinnamans karaktär Frank Wagner, som är den enda som är någorlunda intressant, och sen så är det Mikael Tornving som kläcker ur sig klockrena kommentarer såsom; "Är vårat bus så jävlig att han har gömt sitt knark hos morsan?" eller "Den här herrn har lite ont i höger överarm." utan att röra en min. Magnifikt!

Nej fy, om jag vill se en bra polisfilm, en riktigt bra en, då tar jag och ser om Kurosawas Heaven and Hell. Här snackar vi kvalité och inte kvantitet (26 Beck-filmer!).

Två glada Dressman-snutar.

#blogg