Jag överlevde avgrunden
Nu är det över. Det tog ett par dagar längre än jag tänkt mig, men Amnesia var ju ett sådant spel. Man vet inte var det slutar, börjar eller vart det är på väg.
Det har gjort ont att spela det här, vilket är mördande bra betyg för en skräckupplevelse. Jag har gillat hur spelet fångat min fulla uppmärksamhet och stängt ute resten av världen. Jag har gillat osäkerheten i varje moment, som att öppna dörrar och kika runt hörnet av en korridor. Jag har gillat hur kroppen ställt in sig på flykt varje gång ett deformerat monster hasat mot mig. Men allt jag har gillat har jag också hatat. Det kommer liksom på köpet.
Resan ner i avgrunden kommer jag sent att glömma. I grunden är spelet Amnesia ett fps utan vapen – vilket låter så fel. Jag begriper inte hur något så fel kunde bli så rätt.
Fyra av fem blir mitt betyg. Varför inte full pott? Spelmomenten är definitivt inte lika extraordinära som upplevelsen. Men, när jag tänker efter, det var nog heller aldrig meningen.
[ia=29265; large]
"A" avhandlat, imorgon går vi vidare med ett spel på "B". Resan har bara börjat.
En Bamseponny av folket