Jag hatar mitt kompissyndrom...

Vad är felet på mig?
Jag förstår verkligen inte.
Är det mitt utseende? - uppenbarligen inte (refererar till pålitliga tjejkompisars källor).
Är det min humor? - knappast, det är oftast den som ger mig kontakten med folk.
Är det min intelligens? - borde inte vara på grund av den.
Är det nördstämpeln? - kanske, lite inspelande kanske.
Är det min förmåga till att lyssna på folk? - Japp, helt klart!

Där har vi nog verkligen boven i det hela.
Jag är helt enkelt för osjälvisk i ödmjukhetens namn.
Så fort jag träffar en ny individ (läs: tjej) utspelas samma scenario.
Vi är på ett festligt ställe, säg ett husparty.
Vi har aldrig träffat varandra innan, vi kan ha en supermysig kväll med allt som hör till.
Vi kan utbyta tungor med varandra, ha det riktigt trevligt så att säga.
Vi träffas igen några dagar senare, efter ha talats vid på telefon och så vidare.
Jag har nya förhoppningar varje gång.
MEN... då kommer det.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det.
"Ja, jag skulle verkligen kunna vara ihop med dig. MEN du är för bra att ha som vän, jag vill bara inte riskera dig som en sådan, vänskap betyder så mycket mer."

Jag orkar inte längre.
Visst, självklart är jag superstolt över det förtroende jag får av dem.'
Jag älskar dem verkligen stenhårt hela bunten.
Det är inte en gång jag blivit uppringd mitt i natten av en gråtandes tjejkompis som är ledsen för att den pojken som fick henne till sin flickvän behandlat henne riktigt illa. Jag blir jättestolt varenda gång det händer. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle varit om jag haft en egen GF.
Skulle jag varit lika dålig mot henne som alla andra killar verkar vara?
Jag tror spontant inte det, jag jobbar inte så.
Faktum är det att jag föraktar killar i min ålder.
De flesta är sådana riktiga jubelidioter när det kommer till förhållanden så det är sorgligt.

Jag har haft en flickvän.
Det hände helt random.
Sommarlovet efter nian.
Träffade henne när hon blev inkvoterad i vår båt i "Flume ride" på Liseberg.
Det var till och med hon som frågade efter mitt nummer efteråt.
Jag var helt som bortblås på mina små moln.
Det höll i två månader.
Hon flyttade.
För långt bort.

Nu är jag där igen, det fungerar tydligen inte att vara tillsammans med mig.
Ska jag vara som andra killar och bete mig som ett svin?
De är ju dessa pojkar som verkar få tjejerna.
Åtminstonde på kort sikt.
Men nej, jag klarar inte av det, jag måste vara så som jag är.
Varför skriver jag nu ens detta då?
Jag vill inte framställa mig som något offer.
Nej, det är inte min tanke.
Jag mår bara bra av få skriva av mig lite.
Jag hatar mitt syndrom.

#blogg