Den bästa känslan är sorgen
För att en film, en bok, ett spel eller vad som helst ska kunna få maxpoäng på min betygskala måste den väcka känslor. Den bästa känslan måste vara sorg. Sorg och medlidande över den där karaktären som dog så tragiskt.
Den första gången jag upplevde något sådant var när jag läste Benjamin Duva i sexan. Jag tror inte att någon av er som inte har läst kommer att göra det överhuvudtaget, men för säkerhets skull använder jag en spoilertag. Det var när
Benjamin Duva dog i slutet. Jag tyckte så synd om honom.
Den boken lyckades verkligen få mig som läsare att känna med karaktärerna.
Ett annat exempel var när jag läste Silmarillion och Fingolfin ("Noldors högste drott") blev felinformerad och trodde att alla hans soldater hade dött och han begav sig för att utmana Morgoth i en duell och han blev dödad, vilket var mer eller mindre oundvikligt med tanke på vem han slogs med.
Då var det sorgligt på riktigt.
Det är härligt, samtidigt som det är jobbigt, när en huvudperson dör i en berättelse (här inkluderar jag allt från filmer till böcker och spel). Det är en slags bitterljuv känsla. Faktum är att det är väldigt bra att avrätta en av de mindre viktiga huvudpersonerna i en berättelse för att göra boken lite mer intressant. Fördelen är också att boken blir lite mer verklig när man upptäcker att huvudpersonerna faktiskt inte ÄR odödliga!
Det finns ett undantag till detta, och det är när filmen (eftersom jag bara har upplevt det i filmer tidigare) genomsyras av känslan: "Jag älskar den här filmen". Exempel på sådana filmer är Amelie från Montmartre och Spirited Away.
Jag skulle vilja se fler bra dramafilmer och färra onödiga actionfilmer med en handling som en femåring skulle kunna komma på och fler äkta singleplayerspel med handling.
