Uwe Boll, my man
Han har gjort det igen - en superanskrämlig, skitig... och tyvärr rätt rolig spelparodi, alltså. För det är väl just så man får se på Bolls alster - som parodier, kanske främst på sig själva. Den senaste i raden filmer - Postal - är precis så där billig som jag föreställde mig; med full frontal nudity, dvärgskämt och "man get's kicked in the balls"-humor. Boll själv figurerar i filmen och styrker skämtsamt det många trott: hans eviga filmproduktioner finansieras av nazistguld, någonting han uttrycker med orden: "Någon måste ju göra någonting med dem." Illa. Men jag kan inte hjälpa att smälta lite för hur, i brist på bättre ord, välgjorda vissa scener är oavsett hur mycket anstöt de väcker. Som under filmens första minutrar då två terrorister käbblar över hur många oskulder de lovats när de dör, ringer Usama Bin Laden och får reda på att han bara kan garantera ett par tio stycken eller så. Då frågar de sig själva: hur länge kommer de att vara oskulder egentligen? Är det värt det? Man kommer fram till att det nog är schysstare att styra sin kos mot Bahamas, men just som de tänker göra det stormar de amerikanska passagerarna in och kraschar i tumulten som bryter ut planet mot någonting som visar sig vara de där tvillingtornen. Jag vet, det är över hela jefla gränsen så det bara skriker om det. "Så här får man ju inte göra," hummar man. Men man skrattar lite ändå. Förläget. Ungefär som i de där allra värsta South Park-avsnitten där en rullstolsbunden Christopher Reeve suger musten ur ofödda barn för att bli superstark, eller då Steve "The Crocodile Hunter" Irvine dyker upp på Satans sweet 16-party iförd slips och stingrocka en vecka efter hans död. Billigt, under bältet och allt det där, men lite shockroligt ändå.
Är det någon mer som sett filmen? Får man göra så här? Får jag tycka att det är roligt utan att vara en jättedålig människa? Jag betvivlar nämligen detta.