Once a champ, always a champ.

En svensk mästare är borta. Natten till idag somnade Ingemar Johansson in på behandlingshemmet i Kungsbacka, strax utanför sin barndoms stad Göteborg. Han blev 76 år gammal.
Ingemar "Ingo" Johansson skakade en hel värld när han en tidig morgon svensk tid 1959 blev tungviktsvärldsmästare i boxning. Tre miljoner svenskar följde matchen direkt via Radio Luxemburg och i Göteborg brakade Televerkets växel när över 15 000 personer beställde väckning.
Ingo var inte bara en europé som knockade en amerikan, Floyd Patterson. Han gjorde det på amerikansk mark och på den kanske allra heligaste stadion av dem alla, Yankee Stadium i New York. Och han var vit. Är man det minsta intresserad av boxning eller idrottshistoria förstår man kanske hur stort det var. Fast förmodligen inte. Det var så stort att vi svenskar förmodligen aldrig får uppleva det igen. 1959 fanns det endast ett tungviktsbälte, inte en hel drös som idag. Det skulle dröja ända till 2004, alltså 45 år, innan en vit man fick tungviktsbältet satt omkring midjan igen, i Vitali Klitschko. Ingemar Johanssons vinst är förmodligen den enskilt största svenska idrottsbedriften någonsin.
Johanssons facit som proffsboxare blev 26 vinster (varav 17 på knockout) och blott två förluster, returmatcherna mot den alltsedan -59 livslånge vännen Patterson. På amatörnivå var resultatet lika imponerande: 60 vinster av 71 matcher. Den före detta stensättaren med sin jordnära, folkkära framtoning levde gott i Florida, Stockholm och Göteborg efter att ha dragit sig tillbaka 1963. Han deltog i flera uppmärksammade motionslopp. Bland annat fortsatte han att fajtas mot Floyd Patterson och spang bland annat Stockholms maraton 1981 på kring 4,40, med 112 kilo i bagaget.
Vänsterjabben och högersläggan, Tors hammare, är det fansen kommer minnas från ringen. Den ödmjuka framtoningen och humorn är vad han knockade oss med utanför den.
Vila i frid Ingo. Once a champ, always a champ.

#blogg