1:a sidan - Planet störtade....

Jag vet inte var jag skall börja, allt är så förvirrat. Jag hittade lite papper och en penna i en soptunna i jakt på mat och jag känner att jag måste nedteckna mitt öde medan jag fortfarande kan, då jag fruktar för mitt liv. Jag vet inte vem som skulle kunna hitta dessa aneckningar, men jag måste skriva dem för att själv förstå vad som händer...

Mitt plan störtade i havet, men på något mirakulöst sett överlevde jag. Jag minns inte så mycket av olyckan, bara fragment från planet och att jag simmar mot ytan. Jag trodde dock att jag skulle möta döden i alla fall, att jag skulle behöva drunkna istället eller att elden skulle bränna mig, men mitt i allt kaos reste sig en byggnad ur havet. Jag har aldrig hört talas om något liknande, men där stod den, som en tyst livräddare. Jag tog mig upp på trapporna som ledde ner till vattenytan och kunde sen inte göra annat än att stirra på elden som brann i vattnet och flygplanet som sakta sjönk under ytan. Ingen annan verkar ha klarat sig. Alla dessa människor, döda...

Först efter vad som kändes som en evighet kom jag ihåg att jag stod på en byggnad. Döm av min förvåning när jag förstod att byggnaden var upplyst. Inte nog med att detta mörka torn reste sig ur havet, det var utsmyckat med fungerande belysning också. Jag gick sakta upp för trapporna som ledde till en öppen dörr. Jag tvekade att gå in, men jag frös så fruktansvärt att jag inte hade något val. Där inne skulle jag i alla fall komma undan vinden. Nu vet jag inte om det inte hade varit bättre att frysa ihjäl där på trappan...

Efter att jag klev in i mörkret innanför dörren stängdes den bakom mig och jag kunde inte längre komma ut. Jag behövde dock inte famla i mörkret, då belysningen tändes så fort dörrarna slog igen. Framför mig hängde en banderoll med ett budskap som sade något om att här inte fanns några gudar eller kungar, bara människor. Där fanns även en skylt där en man vid namn Andrew Ryan nämns, men jag har aldrig hört talas om honom. Jag fortsatte ned för en trappa och följde ljudet av musik. På väggarna hängde tavlor med texter som jag hunnit glömma. Något om konst och något mer...

Musiken kom från en kapsel längst ner i byggnaden. Jag klev in i kapseln för att undersöka den och råkade där dra i en spak vilket ledde till att kapseln stängdes och började sänkas ner i vattnet. Först kände jag paniken komma, men då kapseln inte visade några tecken på att ta in vatten lugnade jag mig fort. Jag glömde helt bort allt som hände då plötsligt fönstret i dörren täcktes för och en informationsfilm visades. Andrew hade tydligen skapat någonting under havets yta för att fly från samhällets krav och det visade sig vara en hel stad som han kallade Rapture. Fönstret avtäcktes precis som kapseln åkte in över staden och den var magnifik. Den såg ut som vilken stad som helst, bara att den låg under vatten. Enorma byggnader med neonljus och täckta gångar mellan de olika byggnaderna. Mitt i alltihopa simmade en stor val.

Jag bara stirrade ut genom fönstret i dörren ända tills jag väcktes av ett sprakande på radion som fanns i kapseln. Jag kunde höra två personer prata och jag förstod att de talade om min kapsel och dess ankomst till staden då jag nu närmade mig en en byggnad. Jag tyckte att de lät lite ängsliga när de pratade, men förstod inte då hur illa det egentligen var. Det blev jag dock snabbt varse....

Kapseln hissades upp i ett mörkt rum och jag såg konturerna av två människor som pratade. En man backade mot kapseln och talade lugnande till en kvinna. Plötsligt kastar sig kvinnan fram och sticker mannen i magen och lyfter upp honom i luften. Jag hör hur han skriker av smärta för att sedan bli tyst och livlös. Hon ställer sig sedan och försöker titta in i kapseln. Jag vågade inte ens andas. Jag kunde ana i det svaga ljuset att hon var vanskapt och såg också att hon hade någon form av krokar i händerna. Plötsligt hoppar hon upp på kapseln och jag hör hur hon slår och hugger i den. Nu började jag verkligen önska att jag valt att frysa ihjäl på trappan istället. Det hade varit en stilla och fridfull död...

Lika plötsligt som hon börjat så slutade hon och försvann in i mörkret. Efter en stunds tystnad sprakade radion till och uppmanade mig att svara. En man påstod att han ville hjälpa mig och sade att vi måste locka fram kvinnan. Magen knöt sig och jag kände mig kall i hela kroppen när jag på darrande ben klev ur kapseln. Jag gick sakta i mörkret och mannen på radion manade mig framåt. Plötsligt stod hon där framför mig, bakom en hög med bråte. Lika plötsligt tändes en lapa som riktades mot henne och en flygande maskin for fram och började skjut mot henne. Hon kastade sig iväg och jag förstår inte hur hon kunde hoppa så högt. Sen vart allt tyst. Mannen på radion uppmanade mig att ta upp något att försvara mig med och jag hittade en rörtång på marken. Jag fortsatte framåt, genom nedfallen bråte när jag plötsligt blev överfallen av en man med ett järnrör. Jag slog vilt med min rörtång och mannen föll livlös till golvet. Jag kände hur jag skakade i hela kroppen och kunde hör min egen puls i öronen. Jag har dödat en annan människa. Varför kunde jag inte bara fått dö i kraschen...

I ett rum hittade jag en modell över några byggnader. På skylten stod det Rapture, 5 November 1945. Nu är det 1960, alltså har staden funnits i 15 år, utan att vi känt till den. Hittade lite gamla potatischips och annat godis som jag stoppade i mig. Hittade även en spruta som tydligen skall "förbättra" mig på något sätt. Jag lät den dock vara då jag inte vet vad den innehåller...

Jag kommer ingenstans. Dörren som leder vidare till nästa byggnad verkar trasig. Jag har inte hört något från mannen på radion, Atlas tror jag han hette. Funderar på om jag skall ta sprutan i alla fall. Reklamen här säger att man får nya förmågor, och kanske kan det fungera. Det kanske är någon förmåga jag har nytta av för att ta mig vidare. Även om det är farligt, så kan det knappast vara värre än att svälta ihjäl som jag kommer göra om jag inte kan ta mig vidare från denna byggnaden...

Jag tog sprutan, men jag vet inte vad som hänt med mig. Minns bara att det gjorde fruktansvärt ont i hela kroppen och att Atlas pratade något om mitt DNA på radion. Därefter tror jag att jag trillade nedför trappen och slogs medvetslös. Har några svaga minnen av att två vanskapta män i mask som stod lutade över mig och en liten flicka som talade om änglar. Tyckte att jag såg något annat också, men det kan ha varit som jag drömt alltihopa. Det verkar som om mina händer är elektriska. Vet inte om något gick fel med sprutan. Kanske blir bättre om jag får vila lite. Sen måste jag fortsätta och försöka hitta en väg ut härifrån....

#blogg