Nere med Tokyo Game Show: dag tre

Dagens blogg kommer faktiskt inte courtesy of Tokyo Metro eller Japan Railways. Istället sitter jag på KFC – av alla ställen (eller snarare av det extrema fåtal som har öppet så här dags) – i Shinbashi och väntar på att Labi Yamada, en elektronikskrapa där jag tänkte köpa nytt minneskort till kameran så den orkar svälja alla mässgolvets galenskaper, ska öppna. Men inte minst känns det spännande att få ta del av en ny sida av den japanska matkulturen! (Japaner verkar faktiskt på riktigt ha dålig koll på vad som är importerat och inte. Mattias har mött folk som trott att både KFC och Jack Daniel's är heljapanska uppfinningar.) Och dessutom är den närmaste kvarten ett bra tillfälle att ge er en sammanfattning av allt jag spelade igår.

Oboro Muramasa: The Demon Blade En kandidat till titelns "mässans snyggaste spel", inser till och med IGN. Man vill liksom bara ta tag i någon och gråta ut, förklara hur vackert det är, det gör nästan ont att hålla det inom sig. Azurskimrande bergskedjor, turkosa trollskogar, solstrålar som får morgondiset att tindra. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Det enda som är synd med Oboro Muramasa är att man måste spela det också.

Tatsunoko vs Capcom Eftersom allmänhet sedan igår kommer in på TGS har Capcom lagt sig till med ovanan att helt enkelt stänga sina köer när de börjar bli för långa. Därför fick jag stå och låtsas titta på samma Resident Evil: Degeneration-trailer om och om igen (kommer aldrig få "BAYOHAZAADO DIJENEREESHON? 'Try not to get killed.' 'Okay? deal!'" ur huvudet) medan jag väntade på att kön till Tatsunoko vs Capcom skulle öppna igen. Det var det ganska lätt värt. Om man glömmer för en stund att man aldrig sett Tatsunoko-gubbarna tidigare känns det väldigt mycket som ett Marvel vs Capcom i pseudo-3D – juggles, luftcombos, superattacker som får skärmen att fatta eld. Precis som Oboro Muramasa spelas det med classic controller, vilket hade varit helt okej om det inte vore för att den hopplöst korta sladden måste vara inpluggad i en wiimote medan man spelar. Sjukt bra lösning där.

Fate: Unlimited Codes Mitt första intryck: fan vad fult! Det ser ju ut som ett mediokert PS2-spel.
Andra: okej, det ÄR ett PS2-spel. Och fortfarande mediokert.
Om du någonsin varit i en japansk arkadhall vet du hur det ser ut – rader med obskyra fightingspel med demoniska skolflickor och andra animeklyschor i huvudrollerna, maniskt uppvaktade av hålögda otakus. Fate: Unlimited Codes är precis ett sånt spel. Juggles och fega utfall mot liggande motståndare är A och O om man har som avsikt att överleva någon längre stund. Jag – som är lite rädd för att tappa ansiktet och gärna väljer fegast möjliga taktik för att sänka proffsen – klarar mig med hedern i behåll genom att turtla och hålla mig till låga attacker i första matchen. I nästa går det ännu bättre eftersom jag väljer en karaktär som faktiskt har enstaka offensiva egenskaper och gör slarvsylta av min motståndare med livsfarliga knivattacker som överbryggar en skärmbredd på en bråkdels sekund.

Star Ocean: The Last Hope Jag fick vänta i en timme och 40 minuter på det här. Och känner väl att jag inte riktigt fick valuta av investeringen. Demobanan bestod typ av lite pseudorealtidsstrider i tempel- och snömiljöer. De höga produktionsvärden jag förväntade mig gjorde sig inte riktigt påminda. Men det är uppenbart att Square Enix satsar stenhårt på det här spelet, så jag hoppas att det lyckas lyfta när man får mer än 15 minuter med det.

Avalon Code Enligt officiella beräkningar börjar antalet rollspel till DS nu närma sig den magiska siffran CP-många. Här är ett till – ett action-RPG där man viftar med stora svärd och dunkar en nästan lika stor bok i allt man vill utnyttja på ett eller annat sätt (till exempel sno en fiendes attribut och applicera dem på sina vapen). 3D-grafiken är riktigt söt och musiken ännu bättre. På TGS är det för övrigt god sed för montervärdarna att torka av handkontrollen mellan varje spelare. Hos Marvelous (som ger ut Avalon Code) får varje DS en hel manikyr så att jag (eller japanerna) inte ska behöva få några utlänningsbaciller på sig. De kan inte dela ut lite munskydd när de ändå är igång?

Valkyrie Chronicles: whatever Väldigt lovande taktiskt rollspel till – gissa – DS. Tänk FF Tactics fast med ett litet separat stridsscenario varje gång man väljer att attackera en fiende. Man hamnar på en ny skärm och så får man trycka ett visst antal gånger på attack-knappen innan fienden kontrar. Står flera av ens karaktärer runt en fiende får alla agera tillsammans varje gång någon av dem inleder en strid med fienden, så att man kan vara tre stycken som hugger och hackar samtidigt även om två av dem redan haft sina rundor. Känns som ett grepp med stor potential. Liksom resten av spelet.

Idag blir det lite upphämtning och fotografering av sånt som hör mässor till. Mattias bangar, vilket han inte verkar vara ensam om. Och det är inte svårt att förstå varför vissa inte pallar trycket när de upptäcker kontrasten mellan pressdagarna och de två sista, då allmänheten plötsligt invaderar mässhallarna och man finner sig ofrivilligt kramande hela tjog med främlingar varje gång man ska ta sig från en monter till en annan. Men har man tillbringat morgonen bland kedjerökande, ljudligt smackande japaner på en sunkig snabbmatsrestaurang låter den utsikten för en gångs skull bara ljuvlig.

#blogg