Fick ni mat hos vänner?

88a här och visst hände det kanske någon enstaka gång men inte brydde jag mig för det, fick mer tid att sitta och spela TV-spel var nog fler gånger jag fick mat än att det inte gick just den gången. Ingen big deal med andra ord. Var ju svårare att ringa föräldrarna på den tiden om det var på jobbet eller på väg hem osv. i dagens läge är det nog enkelt att messa och fråga.

Född 82 och det var mer en regel än ett undantag. Som andra är inne på så åt man vid ungefär samma tidpunkter så då gick man helt sonika hem. Undantaget var en kompis där de åt middag redan 16, så då satt jag kvar på hans rum tills han ätit och sen lekte vi någon timma till innan jag cyklade hem.

83'a (Umeå)

Standarden var att man hängde i deras rum och fortsatte med vad man gjorde, eller sprang hem och käkade. Det kändes alltid lite weird att hänga själv i deras rum.

Man var mer eller mindre var tvungen att fråga. Oftast gjorde man upp det i förväg. Tror det hela handlade om att familjerna inte lagade för mycket eller för lite mat.

Idag om jag har någon över eller är hos någon kring middagstid så blir det alltid en förfrågan om man vill käka.

Det var blandat för mig. Ibland bjöds det på mat och det var trevligt. annars väntade man på rummet och spelade något så länge. Kändes inte jobbigt alls. Ibland tackade man själv nej och bara väntade på kompisen. Det var tider det

-88a (från småstad i Södra Sverige), och känner igen det till 100%, var ytterst sällan det åts mat hos varandra. (Tänker åldern 6-15 ungefär.) Det var om det skulle sovas över eller om det var en utflykt någonstans, de gångerna bjöds man på det mesta. Samtidigt var det heller inget man reflekterade särskilt mycket över (förutom att man kunde bli lite bitter om det var godare mat hos polaren än man visste väntade hemma) eller blev upprörd över. Man väntade på kompisens rum eller drog hem till sig om det, som det ofta brukade vara, vankades mat ungefär samtidigt.

När man blev lite äldre (någonstans i tonåren) och hade små LAN hemma hos varandra stod värden för käket, medan man kunde ta med sig lite snacks både till sig själv och att bjuda på. Oavsett om det var flerdagarsgrejer eller bara något över dagen.

Intressant reflektion!

Tror det har förändrats över tid, och att man i dag erbjuder barnens kompisar mat när man själv äter. Vi gör det alltid, och barnens kompisar också - det är standard. Men jag tror aldrig jag och mina kompisar gjorde det - man gick upp och väntade på kompisens rum medan den åt, alternativt åkte hem och träffades senare igen. Jag är 70-talist från Dalarna/Stockholm, frun tidig 80-talist (Öster- och Västergötland) - det var så för båda.

91:a här och jag blev ytterst sällan bjuden på mat hos mina kompisar, det var alltid "jag ska äta nu, kommer snart". Minns även att mina egna föräldrar hade en "varför ska vi betala för någon annans barn"-inställning till det hela, vilket jag alltid störde mig enormt mycket på. Förhoppningsvis är det annorlunda nuförtiden.

Mina föräldrar ville inte att jag skulle komma hem mätt och skippa tiden med familjen kring middagsbordet, bara för att kompisens familj åt tidigare. Fullt rimligt. Förstår inte grejen kring det här, det är väl bara att gå hem om man blir hungrig?

Mina föräldrar frågade alltid om mina vänner skulle äta med oss och jag blev mer eller mindre alltid bjuden av mina vänner, föräldrarna kanske hade ett avtal sinsemellan. Kommer själv alltid bjuda barnas vänner till matbordet, bra sätt att lära känna dem och få reda på vilken sorts människor barna är runt tänker jag

Jag minns inte, kanske om något blev över. Hängde ibland med en av mina kompisar när de satt i köket och då hände det nog att jag fick i mig något men förmodligen oftast inte.

Jag minns däremot allt tjafs som aldrig skedde hemma... Född -89

Såvitt som jag minns det så var det "vardagliga" hänget hemma hos kompisar inte förenat med mat. Om dom skulle äta så hängde man på rummet eller så kilade man hem och käkade där istället. Ibland hände det att man blev bjuden men då tackade man nästan alltid nej för att det kändes så konstigt.

Som vissa har nämnt förut så var det dock annorlunda vid exempelvis övernattningar, vara borta över dagen i någons stuga eller liknande. Då var det full-pension.

Mina barn är ännu väldigt små men ska bli intressant att se hur det blir när de blir nog gamla för att vara borta hos kompisar etc... Tror personligen att jag kommer vara en som vill bjuda på mat.

Född -89.

Har varit med om det en gång, och det är definitivt ett svenskt fenomen.
I lågstadiet var jag hemma hos en klasskompis och när han skulle äta så fick jag sitta kvar på rummet. Inte fick jag lira vidare på Crash Bandicoot utan honom heller utan fick fint sitta och titta på pausskärmen medans han var och åt.

Jag berättade aldrig detta för mina Ungerska föräldrar, tror de hade gått i taket

Personligen tycker jag att det är en extremt ful sak att göra mot en gäst, oavsett om det handlar om barn eller vuxna och jag hade aldrig fått för mig att göra så själv, men det kanske är en kulturgrej.

Generationsfråga. Det skiljer 9 och elva år mellan mig och mina bröder, deras kompisar och de själva åt hos kompisar när de växte upp sen. Skulle säga att det började försvinna under slutet av 90-talet. Lika konstigt som folk tycker det är idag, lika oproblematiskt var det för oss då.

Minns särskilt en gång när jag fick sitta på kompisens rum och vänta medan han åt. Jag spenderade tiden med att sätta ett helt unbeatable rekord på banan Gold Rush i spelet Ignition och skrev in mina initialer högst upp i topplistan. Han blev så jäkla sur!!! 😀

Föräldrarna bjöd nog alltid på middag / lunch när kompisarna var över, och likadant gjorde kompisarnas föräldrar. Kan också att ha att göra med att man var uppväxt på landet, så det var några mil till närmsta kompis då under de åren. Men föräldrarna ville oftast veta om jag skulle äta borta eller inte, maten gick ändå till matlådor vad jag minns.

Känns som det är också beroende på vart man har blivit uppväxt, stadsmiljö eller på landet? Det ingick också i kutymen att man hjälpte till med hussysslorna när man var över till kompisarna, eller de oss en själv, plocka ut diskmaskinen, klippa gräsmattan, etc.

född -84

Vill inflika att det kunde vara annorlunda på helgerna och lunch. För vi åt lunch rätt sporadiskt hemma på helgerna, och då kunde mina föräldrar fråga om kompisen ville äta med oss. Det var ju också lättare maträtter så som korv och makaroner, plannkaka etc. Så lite lättare att skala upp till fler. Middagarna var mer planerade efter hur många som var vid bordet.

Personligen så handlar det lite om det att jag oftast har anpassat portionsstorlekarna efter familjen. Men främst är det väl att jag tycker föräldrarna ska få bestämma om deras barn äter borta. Speciellt när det nu handlar om 5-10 åringar. Sen om man bestämmer i förväg är det ju ok, då frågar jag också om allergier eller om det är något jag ska tänka på när jag sen lagar maten.

Född 77 och det var extremt sällsynt jag åt middag hos vänner, utan satt i deras rum och spelade något. Samma sak om dom var hos mig. Inget konstigt med det, kändes helt normalt.

https://imgur.com/gallery/LXYqpiD
https://www.gp.se/kultur/kultur-n%C3%B6je/twitterstorm-mot-sv...

Född 1982.

Blev i regel aldrig bjuden hemma hos mina (etniskt) svenska vänner. Då fick man sitta kvar ensam i rummet eller åka hem.
Precis tvärtom hos vännerna med utländskt påbrå.

Född 84. Det var väldigt olika. En kompis fick jag alltid middag hos, lövbiff ich bearbaisesås med hasselbackspotatis typ varje lördag.
Några andra fick jag aldrig käk hos. Men det kändes väldigt sällan konstigt heller. Det var naturligt att man satt och lirade något spel under tiden, det var kanon, då fick man hålla i spakarna själv. Äta gjorde man hemma med sina föräldrar ändå 😊.

Blev alltid bjuden hos andra och vi bjöd alltid hos oss.

Svenskar tycks använda vardagens middag som ett sätt att samla den närmsta familjen och stämma av läget. Vilket innebär att det ringer en varningsklocka när det är något barn som INTE måste hem och äta. En social metod i syfte att urskilja familjer i behov av stöd.

En annan förklaring kan vara att våra far- och morföräldrar präglades hårt av tidiga 1900-talets brist på förnödenheter. Så våra föräldrar fostrades i att inte laga mer mat än vad som krävs för att mätta familjen. Då finns det inte riktigt möjlighet att bjuda en lekkamrat som spontant är på besök.

Till skillnad från när svenskar bjuder in till fest. Då jävlar tar vi i och fint ska det va'!

Född 1990.

När jag var hemma hos kompisar när jag var yngre. Kompisen skulle äta, jag fick stanna på rummet. Det var väldigt vanligt. Om jag fick mat så var det ovanligt.

Har alltid blivit bjuden hos vänner osv. Kanske inte om jag kom dit oinbjuden och de skulle precis äta, men annars så fanns det alltid mat för fler. Känns väldigt familj till familj, detta.

Tycker det låter så konstigt att man ska sitta och vänta att folk ska slänga mat på en bara för att man umgås med en vän.

När jag växte upp käkade jag alltid hos kompisar när jag var där när det var middagsdags och vice versa, även de som bodde på gångavstånd. För mig är alternativen som nämns här bisarra. men det är säkerligen åtminstone delvis en generationsfråga.

Folk tolkar det där som att vi bjuder hem folk men sen inte erbjuder dem mat och eller dryck när de är på besök. Vilket såklart inte stämmer.

Ganska missvisande då vi nu diskuterar barnens vardagliga umgänge, ofta grannar, som drar fram o tillbaka mellan hushåll. Eller iaf när jag var barn, vet inte hur barn idag umgås.

Ännu en ”storm” att skratta åt 😂

Född 82 och jag fann det konstigt att det är så många som INTE fick mat. När jag hälsade på kompisar så var det 9/10 ggr man fick äta. Men jag antar att kanske mycket beror på om det var ett planerat besök så att föräldrarna till kompisen visste om det innan eller om det var ett spontan-besök när man kom dit utan förvarning. En annan sak som kan påverka var nog också om det var så att man var på besök hos grannen och någon av mina föräldrar var hemma, då gick man hem och åt istället.

Jag är född 81 och minns både och. Vissa frågade om man ville ha när kompisen skulle äta och vissa frågade inte. Då stannade man kvar på rummet och spelade, eller så stack man hem o käkade om man var hungrig. Konstigt? Vetifan, inget jag tänkte då och inte nu heller.

Jag är född 94, och jag vill minnas att det var väldigt olika från kompis till kompis. Vissa föräldrar frågade i stort sett alltid om man ville ha mat och andra frågade aldrig. Men man tog aldrig för givet att man skulle bli erbjuden mat, vilket jag kan tycka är en ganska rimlig generositetskultur eftersom olika familjer har olika förutsättningar.