Skivrecension: The Few Against Many - Sot

Här kommer en dålig liten recension på The Few Against Manys skiva Sot som jag skrev för några dagar sedan.

Also, hur kan man ha en bloggfunktion utan text-wrap till bilder?

The Few Against Many - Sot

Att göra bra death metal har av någon anledning blivit sjukt mycket svårare sedan genrén hade sina guldålder 85-96, men då och då kommer det upp något band som faktiskt bjuder på något lyssningsvärt. Introducerar svenska The Few Against Many, en av Christian Älvestams (ex-Scar Symmetry, Miseration, Solution .45, Torchbearer) och Jani Stefanovics (Solution .45, Miseration) nya substitut för att göra hård musik som inte bara handlar om att man ska krossa sin grannes kranie och sedan äta upp resterna, något som debuten Sot gör med bravur.

Musikaliskt sett skulle man lättast kunna kalla det "Entombed möter symfoniska syntar och börjar ryta på svenska", men tittar man lite närmare ser (eller rättare sagt hör) man hur mycket tid de lagt ned på att balansera den hårfina linjen mellan "totalt clusterfuck" och "är det ni, Opeth?". För på tal om Opeth så handlar TFAMs metal på många sätt om dynamiken mellan melodi och brutalitet, något som märks ändå från det första spåret "Hädanfärd". Här öppnar man starkt med blast beats som skulle göra Napalm Death nöjda, för att sedan introducera ett melodiskt riff och några av de stråkar som under skivans gång blir lite av en återkommande stapel, allt utan att rubba den underliggande ?stockholmsgittaren?.

Ungefär så fortsätter resten av den 36 minuter långa skivan - 8 spår av varierande längd som hela tiden skiftar mellan motorsågshård till göteborgsmjuk. Gitarrerna är aldrig där för att visa hur stor deras Patrik Gardbergs gitarrpenis är, utan används istället de för att försträcka skivans allmänna atmosfär och bidra med ett solo på ungefär var tredje låt. Stefanovic trummarbete är precis som med yxorna inte löjligt tekniska bara för att de kan, men imponerar fortfarande med sina skiftar från blastande raseri till lite mer normala nivåer i vissa av skivans lugnare delar.

Basen (som sköts av Anders Edlund) är ungefär så prominenta som de brukar vara i svensk death metal, men sköter sitt jobb väl och bidrar med viss tyngd under vissa mer sångfokuserade delar. Sången ja, den får man ju verkligen inte glömma. I vanlig ordning står herr Älvestam för alla pipor, men det här är så långt ifrån hans vanliga svängningar mellan vacker rensång och mellanliggande dödsryt. Nej, istället får vi höra hur han går riktigt djupt och tar upp en furie av låga och extremt kraftfulla growls av samma kaliber som t.ex. Mikael Åkerfeldt. Att i stort sett all lyrik (som för övrigt är signerad Dark Tranquillity Mikael Stanne) är på svenska bidrar bara ännu mer till den metal-knytnäve som Sot redan är. Till sist ramas allt magnifikts in av ett syntharbete som lägger till allt ifrån skivan redan nämnda stråkar till Dan Swanö inspererade keyboard-passager och en nästa kyrokolik kör, som tyvärr överanvänds i skivans senare halva.

Sot är en fantastisk platta som har fått på tok för lite uppmärksamhet och borde få en plats i varje metalheads hylla. För likt en bra mugg varm chocklad värmer den på kort tid upp både kropp och själ såhär i vintermörkret, även om Sot har tusen gånger snyggare omslag än det där hemska Oboy trycker upp ny för tiden.

#blogg