Är chanser allt vi får i slutändan?

Chanser är det bästa med livet, hur det än går i slutändan, det är iallafall min åsikt, andras åsikter är värda mindre än ingenting.

Men varför lyckas jag alltid träffa tjejerna som är lika ovilliga till närhet som jag själv? Av min erfarenhet är det mest de som är olika mig jag dras till, fast de i slutändan verkar vara lika känslomässigt döda som jag själv varit i flera år. För första gången på flera år har jag träffat en tjej som verkligen intresserar mig, någon vars åsikter faktiskt spelar någon roll för mig, och denna ända människa kan inte bli min, vilket leder mig till slutsatsen att det faktiskt inte finns någon rättvisa i världen (Något jag redan för länge sedan anade, men nu fått bevisat definitivt).

Normalt när jag träffar en människa så har jag studerat dem nog mycket efter bara någon timme för att antingen avfärda dem eller ta dem till mig i den mån jag anser det vara värt att känna dem. Känner mig rent poetisk idag, vad detta kan bero på har jag faktiskt ingen aning om.

Lättare blir det inte av att jag och tidigare nämnda kvinna bor i samma studentlägenhet, även om det fungerar ganska bra att bara trycka ner känslorna tills de ligger långt nog borta för att de ska kännas som någon annans.

Hur man hanterar situationer som denna är olika från person till person antar jag, och ibland undrar jag om det finns lättare sätt än just mitt eget att klara sig igenom problemen.

Slut på gnället nu, och de som har åsikter gällande hur jag lever mitt liv som inte är antingen likgiltiga eller positiva behöver inte kommentera på det här, eftersom att ni i slutändan inte betyder någonting.

Cheers.

#blogg