Fredag är en seg dag
Tick, tack!
Klockan rör sig sakta framåt, en sekund i taget. Den gör sig ingen brådska. Inget kan rubba dess stadiga gång. Jag följer visarna på deras resa runt urtavlan. Långsamt och metodiskt vandrar de.
Tick, tack!
Varje steg ekar i tystnaden. En minut passerar. Sedan ytterligare en. Tidsrymden mellan dem känns som en evighet. Jag vrider mig i min nersuttna stol och för ett ögonblick låter jag blicken vandra runt i rummet. Allt verkar färglöst. Grått och tråkigt som en regnig höstdag. Klockan på väggen är det enda föremål i min omgivning som urskiljer sig. Oundvikligen fokuserar jag återigen på den.
Tick, tack!
Ytterligare några minuter har förflutit. Den stundande helgen kan nu skönjas vid horisonten. Nära men ändå långt bort. Desperat sträcker jag ut min hand mot det som fortfarande är utom räckhåll. Jag vill röra vid den efterlängtade friheten, känna dess underbara textur, smaka dess berusande sötma men det är lönlöst. Vi är separerade av tid, ett element bortom min kontroll. Allt jag kan göra är att fortsätta stirra på klockan.
Tick, tack!