N00b-ventilation
Jag håller på att röja i Modern Warfare 2:s multiplayer, och för tillfället så blir jag knivhuggen från andra sidan rummet, sprängd i bitar av inlobbade granater och skjuten i huvudet från väl gömda krypskyttar. Själv så filear jag mest luften bredvid fienden när jag svingar min kniv, träffar dörrkarmen med mina granater när jag försöker lobba in dem i fiendefyllda rum, och träffar mer vänner än fiender när jag leker krypskytt.
Det blir inte bättre när jag försöker mig på olika spelstilar. Hur man effektivt apterar/desarmerar en bomb ligger bortom min fattningsförmåga. Oavsett hur många fiender jag har ihjäl innan jag sätter mig till rätta, verkar det alltid finnas ett halvdussin kvar som gärna ventilerar en stackars soldat. Inte direkt när jag börjar desarmera, men några sekunder därefter.
Att jag överhuvudtaget sitter och försöker desarmera en bomb förutsätter att jag spelar Sabotage, där respawning är på, eftersom det är i stort sett omöjligt för mig att hålla mig i liv vid Search & Destroy. Jag vet inte hur många sådana matcher som jag har nollat rakt igenom; inga kills, inga assist, men en sh*tload av deaths.
Jag inledde mitt spelande av Modern Warfare 2 med att spela en hel del av Hardcore-lägena, vilket gick förvånansvärt bra. Troligtvis för att den plockade bort en hel del av de hjälpmedel som jag ändå inte använde, men med vilkas hjälp alla fiender hittade och mördade mig. Ingen karta, mindre liv. Nu när jag har spelat en hel del av de andra lägena, främst vanlig Team Deathmatch, så har jag dock lärt mig att använda dessa hjälpmedel. Mitt återtåg till Hardcore Team Deathmatch gick därför inte så bra som jag hade hoppats. Än en gång installerade fiendelaget ständigt ny luftventilation i min soldat, och jag fick bekänna att det läge där jag tidigare fungerat bäst nu besegrade mig med samma medel som jag tidigare använt till min egen fördel.
Så, tillbaka till vanlig Team Deathmatch. Det är där jag kommer till min rätt, och det är i det spelläget som jag faktiskt får kalla in attackhelikoptrar och skratta hånfullt när fienden får lika mycket pisk (av mig!) som jag får av dem. Där kan jag komplettera - och kompletteras av - resten av laget. För jag behöver väl inte ens nämna problemen jag har i Free-for-all? Det är sannerligen Motståndet vs Ercarret. Tänk er Predator Hunt-läget från senaste Aliens vs Predator, där alla Marines kämpar för att ha ihjäl en ensam Predator; sedan byter ni ut Predatorn mot en liten valp med stukad fot, så har ni den generella situation som jag befinner mig i när jag spelar Free-for-all.
Trots detta, det ständiga rumpsmiskeri som jag utsätter mig för när jag spelar online, så älskar jag spelets multiplayer. Det är det mest kompletta system jag sett för att uppmuntra en att spela, oavsett hur det går. Det spelar ingen roll om jag har en ruggigt dålig dag - det går ändå framåt, känns det som. Sakta, förvisso, jämfört med om man har en bra dag, men framåt hursomhelst. Det är där som storheten i Modern Warfare 2 ligger, i mina ögon. Jag är medveten om den kritik som riktats mot Infinity Ward för de beslut som de tog gällande multiplayer, men det rör inte mig särskilt mycket. Jag förstår varför vissa (många) spelare vill ha exempelvis dedikerade servrar, men för mig spelar det ingen roll. Det enda de besluten konkret gjorde, var att övertyga mig om att jag inte missade någonting väsentligt genom att inhandla spelet till X360 snarare än till PC.
Nu ska jag bege mig in i en omgång Ground Wars. Jag är säker på att jag kommer smiska lite rumpa, men än mer säker på att jag kommer att få ordentligt med smisk. Och jag kommer säkert älska det.