För all del – skjut en tysk!

Förvirringen började med Berlinmurens nedrivning och östblockets upplösning. Fram till dess hade det varit tydligt vem som var skurk och vem som var hjälte. Socialister och en och annan storskurk med ambitioner om världsherravälde var skurkar, och James Bond och Rambo var hjältar. Det var i stort sett överenskommet (i västvärlden) att det var så samhället såg ut, och inom populärkulturen så var det en bekväm lösning som mest bara innebar besvär ifall den ifrågasattes.

Men så vältes muren omkull, och banditerna blev bundsförvanter. I den förenklade verkligheten som vi ser på film och läser om i spionromaner uppstod en allmän oordning då den självklara fienden inte längre fanns till hands. Vem skulle man nu kunna beskriva – med trovärdigheten i behåll – som elak, dum och omänsklig? Ingen visste, och ingen gissade som sin kollega. Det bidrog till viss positiv variation i utbudet av lymlar, men variation är svårt för massan, och producenter gillar bättre när det råder konsensus och okomplicerade förutsättningar.

Men snart hittade man fast mark under fötterna igen. Efter en del attackerande insekter och muterande bakterier så återfanns balansen i nazi-Tyskland. Det kom ett antal filmer – och ännu fler spel – som utspelade sig i 2:a världskrigsmiljö. Faktiskt blev den tyska soldaten en så legitim måltavla att han återkom i spelserie efter spelserie, och i uppföljare efter uppföljare. Gott och väl ett decennium har passerat med den ena nazistslaktarhistorien mer utstuderad än den andra.

Till slut, när temat blev som mest uttjatat så kom ny inspiration i form av de odöda. Vampyrfilmer följdes av vampyrspel, som fick sällskap av vampyrserier på TV. Men trots mängden vampyrer som pålats, stekts och bränts så bleknar antalet bort i jämförelse med de stackars zombierna. Zombien är den nya nazisten (och alldeles särskilt så i den norska filmen Död Snö där ett antal nazistzombisoldater härjar i bergen). Zombier slaktas också i spelen Left 4 Dead (som väl alla här vet?) och i en drös filmer. Shaun of the Dead, 28 veckor senare, mm, m.fl. Att zombien som hot börjar bli en smula överutnyttjad är boken Pride and Prejudice and Zombies ett exempel på. Behöver man gå så här långt för att hitta nya idéer så kanske det är dags att överge zombien för något annat?

Men vem kan man då skjuta, bränna, lemlästa och mörda utan att få dåligt samvete? Det måste ju vara någon omänsklig – och helst okänslig – figur. Ett monster, som kommunisterna innan murens fall, eller vampyrerna innan de fick ett samvete.

Och vem kan man skjuta, bränna, lemlästa och mörda utan att få en internationell förolämpningskonflikt på halsen? De så kallade banditstaterna gillar inte att utmålas som sådana i media, och även om Kina inte är en banditstat så är de stingsliga vad gäller hur de beskrivs av andra.

Kanske blir vi tvungna att återinföra 40-talsnazisten, jätteinsekten och vampyren igen, för säkerhets skull menar jag. Dels så behöver vi lite variation på offer för att hålla intresset uppe, och dels så behöver vi hålla ryggen fri för framtida handelsavtal.

#blogg