Tomb Raider: Legend
Det första Tomb Raider jag någonsin klarade var rebooten från 2013, som jag plöjde igenom på en vecka. Det andra var originalet från 1996, som jag spelade periodvis i över ett år.
Tomb Raider: Legend från 2006 tar det mig inte ens en helg att bli klar med. Ändå är det just Legend jag kommer tillbaka till varje gång jag vill spela lite Tomb Raider igen.
Där det förstnämndas speltid mestadels bestod av att samla in alla symboler på kartan, tog mig det nästnämnda desto längre för att det var så svårt.
Det sistnämnda är inte svårt. Eller långt. Det har inga enorma världar eller svårlösta pussel. Men det är mysigt.
Lara Croft - Arkeolog
Jag kommer ihåg när jag spelade demot för Tomb Raider: Legend (VII) för länge sedan och hur imponerad jag var av dess smidiga kontroller och sköna flöde i animationerna. Jag tyckte det var häftigt hur Lara kunde hitta hand- och fotfästen utan att behöva hoppa precis rätt, att hon självmant sträckte sig efter lianen eller klippkanten i luften. Hon kändes mer än någonsin tidigare som en gymnast, i hur lätt hon kunde klättra, svinga på balkar och göra kullerbyttor åt alla håll. Det var en återupplivad och uppiffad Miss Croft jag fick spela, utrustad med nya rörelser, vapen och redskap, där jag särskilt uppskattade hennes händiga änterhake, som hon kan använda för att svinga sig över djupa avgrunder eller för att dra till sig tunga objekt. När allting fungerar som det ska känns det än idag som ett bra flöde i klättrandet och svingandet, men det gör det också betydligt lättare, och därmed kortare, än de tidigare spelen.
Men det finns fördelar med det. Fast det är så kort lyckas det klämma in en hel del innehåll, med varierande banor, simpla pussel och akrobatiska lekparker. Alla tempel innehåller en handfull hemliga skatter vardera, vilket uppmuntrar en att spela om banorna för att hitta allt. Skatterna låser i sin tur upp info om spelets figurer, concept art och nya dräkter för Lara att klä på sig, om man skulle få för sig att köra om banorna.
Förutom sin trogna Butler har Lara några nya medhjälpare den här gången, Alister Fletcher och Zip. Under äventyrets gång hjälper de henne över radion med historisk kuriosa respektive teknisk expertis samtidigt som de håller henne sällskap medan hon slänger sig över avgrunder och isiga vatten eller skjuter bovar och utrotningshotade djur. De ställer sig till och med frågan varför alla dessa rovdjur ger sig på någon som henne. "Inte vet jag" säger hon, samtidigt som hon spränger djuren i bitar med sin granatkastare. Alister (spelad av Jonny Rees), Zip (Alex Désert) och Lara (Keeley Hawes) har ett härligt samspel med varandra, där de retas, skrattar, oroar sig och hurrar allteftersom. Lara känns fortfarande som samma kaxiga, självsäkra skattjägare från originalspelen.
Under spelets gång finns det en handfull quick time events som för en gångs skull känns som att de bidrar snarare än förstör, mycket tack vare den lätta kontrollen och (när jag misslyckas) hur mycket de får mig att minnas alla pinsamma, smärtsamma och misslyckade hopp jag gjort i de tidigare spelen.
Det hela rör spelet närmare filmens värld, om än en något fånig sådan, men som jag lätt skulle kunna se en lördagskväll med hunden i knät och en skål popcorn vid min sida.
Vem vill inte hänga med de här, öh, herrarna.
Medan hoppandet, klättrandet och snackandet är kul, finns det vissa bitar där spelet haltar. Tomb Raider fick inte ett riktigt tillfredställande stridssystem förrän senaste rebooten 2013 och Legend är inget undantag. I varje bana får du slåss mot soldatförband men de känns mest som ett hinder till det roliga snarare än underhållande omväxling, eller ett hot för den delen. Spelets farliga djur springer bara rakt mot dig, utan någon som helst självbevarelsedrift. Det finns två banor som innehåller segment där du får köra motorcykel genom guppiga landskap samtidigt som du skjuter mot fiender på andra motorcyklar. Fastän själva motorcyklandet är kul så är skjutandet ännu värre här, eftersom det inte ens går att sikta. Fienderna samlas runt dig som myggor till en lampa och istället för att njuta av en hektisk motorcykeljakt läggs ditt fokus på att hitta medpacs på vägen snabbare än fienderna hinner dränera din hälsa.
Och det är ännu värre med spelets bossar. I en bossfajt behöver du snabbt kasta din änterhake på en spak för att sänka ner en metallbur på en fiende, men Lara siktar om och om igen på fel spak, eller så får hennes änterhake inget grepp, vilket orsakar att du missar den lilla tidslucka du har att sänka ner buren och får börja om igen. Nyckeln till att vinna över en annan boss är att skjuta sönder en mojäng på en klippkant för att komma åt en ögla du kan fästa din änterhake i, men du kan inte använda änterhaken när du håller i dina pistoler, och det finns inte heller någon knapp att lägga undan ditt vapen med. Istället får du vänta tills Lara gör det av sig själv. Eller så får du, samtidigt som bossen attackerar dig med kniv och granater, stillastående ställa dig på knä, för att manuellt få henne att tömma händerna. Kunde de inte bara låta henne använda änterhaken när hon har pistolerna uppe?
Legend har däremot lyckats bättre med sin musik och sina skådeplatser, som sträcker sig från tempel i Anderna, en bortglömd sovjetisk militärforskningsinstallation i Kazakstan, ett underjordiskt mausoleum i London och Yakuzabossars skyskrapor i Tokyo. Musiken är stundtals maffig och särskilt en banas hoppande och glidande nedför isiga bergstoppar i Himalaya med tillhörande strupsång kändes episkt och som en föregångare och inspiration till liknande ögonblick i Uncharted-serien. Just att Legends består av banor istället för öppna landskap som i den senaste Tomb Raider-trilogin är trevligt. Till skillnad från dem där jag spenderar mycket av min tid med att jaga symboler på en karta, handlar Legend mer om att hoppa, skjuta och klättra sig igenom det man har framför sig. Ibland behöver du lösa ett och annat pussel, men de blir aldrig lika svåra som i de första spelen i serien. Framför allt ligger fokuset fortfarande på att gravplundra... och att inte bli uppäten av rovdjur.
Som helhet är Tomb Raider: Legend ett nöje att spela, även om bossarna och skjutandet sänker spelet något. Spelets förändringar från tidigare spel är roliga och lättsmälta än idag, samtidigt som spelet fortfarande känns som ett klassiskt Tomb Raider.
Bra recension!
Köpte Tomb Raider Trilogy till PS3, som innehåller Tomb Raider: Legend, Tomb Raider: Anniversary och Tomb Raider: Underworld. Spelade igenom dom och fick alla trophies så dom gjorde något rätt i alla fall. Det var ett bra tag sedan jag spelade dom nu, men det som fastnade mest i huvudet var från Legend där Lara Croft har någon svart partyklänning på sig i ett höghus. Tyckte det var så snyggt.
Bra recension!
Det var ett bra tag sedan jag spelade dom nu, men det som fastnade mest i huvudet var från Legend där Lara Croft har någon svart partyklänning på sig i ett höghus. Tyckte det var så snyggt.
Tack att du läste!
Du menar den här?
En av de mest minnesvärda stunderna i spelet: ) Älskar dans i spel. Ser så kul ut.
Bra recension!
Köpte Tomb Raider Trilogy till PS3, som innehåller Tomb Raider: Legend, Tomb Raider: Anniversary och Tomb Raider: Underworld. Spelade igenom dom och fick alla trophies så dom gjorde något rätt i alla fall. Det var ett bra tag sedan jag spelade dom nu, men det som fastnade mest i huvudet var från Legend där Lara Croft har någon svart partyklänning på sig i ett höghus. Tyckte det var så snyggt.
Har kört dem förr men har vagt minne.
Köpte dock för ett tag sedan Underworld och Anniversary på Steam. Är det något av dessa spel som du kommer ihåg är bättre?
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Har kört dem förr men har vagt minne.
Köpte dock för ett tag sedan Underworld och Anniversary på Steam. Är det något av dessa spel som du kommer ihåg är bättre?
Av de tre är Legend bättre. Anniversary är en återskapelse av originalet vilket är mysigt. Är ganska omständigt i att man måste trycka varje gång man ska skjuta istället för att hålla i.
Underworld känns en aning ofärdigt. Många skatter att hitta som är oinspirerat placerade. Stora banor - särskilt undervattensbanorna är ganska imponerande i sitt djup. Men kameran är väldigt hoppig. Några coola nya sätt man kan walljumpa på är coolt
Tack för din recension! Det här är min favorit av Tomb Raider-spelen, kanske mest då spelet var det mest imponerande jag hade spelet hittills i mitt liv vid 2006. Jag får sån lust att återbesöka det nu när du beskriver striderna då jag minns dem som särskilt roliga med bra flyt och att de, till skillnad från ex. Uncharted, inte kändes som "ännu ett moment" för att ta sig vidare. Kanske skulle jag känna annorlunda idag med allt man har att jämföra med.
Blir nog att köpa det på nytt när jag kommer hem då nostalgin slår i taket av att läsa detta!
Edit: 11 kr på Steam just nu så blev ett köp direkt!
Tack för din recension! Det här är min favorit av Tomb Raider-spelen, kanske mest då spelet var det mest imponerande jag hade spelet hittills i mitt liv vid 2006. Jag får sån lust att återbesöka det nu när du beskriver striderna då jag minns dem som särskilt roliga med bra flyt och att de, till skillnad från ex. Uncharted, inte kändes som "ännu ett moment" för att ta sig vidare. Kanske skulle jag känna annorlunda idag med allt man har att jämföra med.
Blir nog att köpa det på nytt när jag kommer hem då nostalgin slår i taket av att läsa detta!
Edit: 11 kr på Steam just nu så blev ett köp direkt!
Tack för att du läste! Ja det är en av mina favoriter också. Tyckte också striderna var jättehäftiga första gången, men tycker ärligt talat de blir roligare på easy mode, då de i det fallet inte avbryter spelets fina flow. Gillade du Anniversary och Underworld? Tror jag fick hela samlingen från Humble Bundle för länge sedan
Tack för att du läste! Ja det är en av mina favoriter också. Tyckte också striderna var jättehäftiga första gången, men tycker ärligt talat de blir roligare på easy mode, då de i det fallet inte avbryter spelets fina flow. Gillade du Anniversary och Underworld? Tror jag fick hela samlingen från Humble Bundle för länge sedan
Jag får ärligt talat säga att jag knappt testat spelen eller gett dem rätt förutsättningar. Anniversary gav jag upp nästan direkt, troligtvis för att jag förväntade mig att det skulle vara som Legend och avinstallerade spelet i min besvikelse när så inte var fallet. Underworld försökte jag verkligen och jag tror att jag tog mig en bit in i det men lite som du nämner i recensionen så saknar det djup. Även om jag inte tänkte så på den tiden så låter det logiskt för mig då jag minns att jag tänkte att det var mer ett "original" Tomb Raider medan Legend var det som stack ut i positiv bemärkelse och kändes mer modernt.
Nu när jag skriver det så inser jag att jag nog i mångt och mycket ställt samtliga Tomb Raider-spel mot just Legend som en god referenspunkt. Det kan ha varit därför jag föll så hårt för första spelet i rebooten, 2013, då det för första gången sedan Legend fanns en gedigen story att följa. Avskydde dock det du nämner om att avverka alla symboler på kartan. Av den anledningen har jag inte orkat med uppföljarna och rentav ledsnat på spelserien.
Alltid kul när någon sätter sig ner för att recensera ett Tomb Raider-spel. Hatten av för en välskriven recension.
Det som är kul och samtidigt lite speciellt med den förvånansvärt stora fanskaran som omger fenomenet Tomb Raider är att alla tillåts ha lite olika åsikter utan bli påhoppade av andra. Det finns ju ändå tre ganska så definierade segment med de första spelen, mittenspelen och den senaste rebooten som tro det eller ej, redan börjar bli gammal!
För mig personligen har alltid de tre första spelen legat mig otroligt varmt om hjärtat sedan jag fick ett demo med Tomb Raider 2 i samband med en SuperPlay-utgåva. Jag har alltid hävdat att de har något speciellt med sitt speciella plattformande och sin klaustrofobiska känsla, något som verkligen blivit bekräftat med de nyss släppta Remaster-versionerna i mitt tycke.
Mellanspelen, eller spelet, som den här recensionen handlar om har jag inte så mycket känslor för. Jag håller med om att striderna är urusla och det är verkligen inget långt spel. Jag minns att jag hade ganska roligt när jag spelade dem, men tyckte samtidigt att de inte hade ett uns av det jag uppskattade med de första spelen. I mina tonår tyckte jag liksom kommentatören ovan att Lara var snygg i den svarta dressen, det är ungefär så mycket jag minns!
Den senaste rebooten har jag blandade känslor för. Allt skjutande och craftande, skill points osv är sådant som inte hör hemma i ett Tomb Raider spel överhuvudtaget - om man frågar mig. Det sista spelet (Shadow) var sin tunna story till trots, det spelet som jag tyckte mest om till skillnad från de flesta andra. Jag upplevde inte att varje tempel med sina pussel presenterades som en "challenge", utan pusslandet var invävt i den fina jungelvärlden och allt skjutande var reducerat.
På det stora hela tycker jag aldrig att Crystal Dynamics i någon vidare mån har lyckats återskapa magin från PlayStation 1 spelen, utan det har i mångt och mycket blivit en sämre version av Uncharted. Hoppas att spelserien någon gång i framtiden kan hitta tillbaka till sina rötter och bli något av ett plattformandets "Dark Souls".
Nåväl, kan ha roligt med de remastrade versionerna av de första spelen samt alla FANTASTISKA custom levels som finns att spela och ladda hem på nätet!
Nu när jag skriver det så inser jag att jag nog i mångt och mycket ställt samtliga Tomb Raider-spel mot just Legend som en god referenspunkt. Det kan ha varit därför jag föll så hårt för första spelet i rebooten, 2013, då det för första gången sedan Legend fanns en gedigen story att följa. Avskydde dock det du nämner om att avverka alla symboler på kartan. Av den anledningen har jag inte orkat med uppföljarna och rentav ledsnat på spelserien.
Jag tycker Legends ändrar lagom mycket för att kännas nytt och fräscht efter de "dåliga" åren. Det känns fortfarande som att det är Tomb Raider, men i en annan era. Den nyaste serien är väldigt snygg, har i sista spelet några kul pussel, men gillar inte riktigt porträttet av Lara. Saknar attityden!
Alltid kul när någon sätter sig ner för att recensera ett Tomb Raider-spel. Hatten av för en välskriven recension.
Den senaste rebooten har jag blandade känslor för. Allt skjutande och craftande, skill points osv är sådant som inte hör hemma i ett Tomb Raider spel överhuvudtaget - om man frågar mig. Det sista spelet (Shadow) var sin tunna story till trots, det spelet som jag tyckte mest om till skillnad från de flesta andra. Jag upplevde inte att varje tempel med sina pussel presenterades som en "challenge", utan pusslandet var invävt i den fina jungelvärlden och allt skjutande var reducerat.
Tack! De första tre spelen är riktigt bra (även om jag inte klarat 3an). De är också en helt annan svårighetsgrad och minimeternoggranna i hopp och sådant. Det är riktigt klurigt ibland, och jag gillar verkligen hur banorna är stora pussel. Legend känns fortfarande som att det är från samma serie, med en annan tolkning. Den senaste trilogin har sina stunder, men känner mig inte riktigt hemma. Känns som den har rört sig för långt ifrån.
Jag skrev nyligen om ett annat spel som jag tycker hör hemma i den gamla Tomb Raider serien - Indiana Jones and the Infernal Machine. Tycker verkligen de fyrkantiga blocken har sin charm och uppskattar utmaningen. Men Legend känns som det har bäst flyt - som en Blockbuster som sagt.
Det är lite kul hur Tomb Raider influerats av Indiana Jonesspelet som influerats av Tomb Raider. Att sedan Uncharted influerats av Tomb Raider som sedan började göra spel som känns mer som Uncharted. Kul hur det lånas fram o tillbaka.