Daniel och slottet

Har testkört #Amnesia: The Dark Descent litegrann nu och tänkte skriva ner en spontan reflektion.

För det första så kan jag direkt säga att det är ett spel i min smak. Det är en skön spänning i spelet som låter ditt adrenalin hålla sig på en stabil nivå. Det är inte som Doom 3, dina nerver är på helspänn hela tiden och för varje sekund som går så riskerar du att förgås i en hjärtattack eller stroke. Det här spelet är lite mer mystiskt skrämmande. Det är såklart inte alls samma tempo, så de två spelen är egentligen inte jämförbara, Amnesia är mer ett helhetsäventyr som utvecklarna valt att göra det. Du går och hittar lite historia till din karaktär som utövat minnesförlust på sig själv, tonsatt till kuslig musik och eventuella dejter med mindre trevliga typer.

Jag provade spelet i två omgångar, sent igår natt och tidigt imorse. Skillnaden är, logiskt nog, rätt så markant. Det blir en helt annan stämning när mörkret redan omfamnar dig. Det kändes tämligen lamt att spela nu på morgonen då inga utav dinna sinnen får det jobbigt. Men om det är ett bra spel måste man kunna spela det oavsett dagsljus? Kanske. Men det är samma sak med en bra skräckfilm enligt mig. Jag gillar det lagom långsamma tempot, mystiken och den blygsamma mängd monster i spelet i alla fall.

Däremot är Daniel en liten fegis!

#blogg