#The Elder Scrolls IV: Oblivion-NPC:n

Stalkern har ordet:
Jag letar bland mina gamla saves och hittar en Level 32-tjuv som heter Bruno, och som just i sparningsögonblicket står framför ett hus i den natursköna staden Cheydinhal. Han får duga som stalker. Det är natt och huset framför mig tillhör paret Lythandras, står det. Den ena är en konstnär som man kan rädda i något quest. Jag bestämmer mig såklart för att stalka hans fru – Tivela Lythandras.

Rapport:
04.48: Bryter mig in i deras hus. Det gifta paret ligger och sover i sängen. Med kläderna på.
06.00: De båda vaknar som på kommando och går ner till den nedre våningen utan ett ljud. Jag gömmer mig i ett hörn.
06.10 – 23.59: Tivela sitter på en stol vid brasan och knaprar på vad som kanske ser ut som en rå potatis. Först tror jag att det är frukost hon äter, men efter att hon har suttit där och knaprat i 18 timmar är jag inte lika säker längre. Det enda som händer under den här tiden är att hennes make, konstnären, kommer och sätter sig bredvid henne och äter lite han med – under en halvtimme vid sextiden på kvällen. Sedan går han tillbaka till det staffli som han själv stått vid hela dagen. Senare på kvällen går han och lägger sig. Jag går också därifrån. Och Tivela, hon sitter så vitt jag vet fortfarande vid brasan och knaprar på sin eventuella potatis.

Bonus: NPC:er spekulerar!
Eller inte! När jag nästa dag nostalgikollar in Cheydinhal så får jag till min förvåning se Tivela – utomhus. Hon vandrar förvirrat omkring utan mål och mening, och engagerar sig sedan i ett mycket misstänkt samtal med en kvinna vid namn Ulene. Ni finner det nedan.

Ulene: HEJSAN!!!
Tivela: Hur är det?
Ulene: Sådär, faktiskt…
Tivela: Vilka är de senaste nyheterna från andra delar av Tamriel?
Ulene: Jag har hört att det är illa ställt i Vvardenfell. Telvanis gör sitt bästa för att stänga portarna, men det är lönlöst. Hela Tamriel verkar drabbat av dåliga tidender.
Tivela: Hejdå.

Livskvalitet: 0,5/5
Bilden av Lythandra är ett skrämmande porträtt över någon som helt förlorat viljan att göra något med sitt liv. Hennes äktenskap är själva sinnebilden av något som gått i stå, och när hon väl lyckas ta sig utanför huset så vandrar hon mest omkring som i en dimma. Mat verkar vara hennes enda tröst.