Det ursprungliga Flashback är en retroplattformare som släpptes 1992 och gick ut på att hoppa, rulla, skjuta mutanter och lösa pussel. Jag spelade det då, och har spelat det flera gånger senare. Ett spel som absolut håller än idag.
Jag vet inte vad Flashback 2 försöker vara. Det vill påminna om Flashback, men försöker blåsa nytt liv i en klassiker utan en tydlig förståelse för vad som gjorde den bra. Att anpassa ett spel från 1992 till 2023 är ingen dålig strategi. Att skapa ett spel 2023 med mentaliteten från 1992 är en usel strategi.
Låt mig berätta om min upplevelse med Flashback 2, ett frustrerande äventyr som får mig att ifrågasätta mitt eget förnuft som recensent.
"Samma karisma som en gipsvägg"
Inledning: jag kastas in i berättelsen om Conrad Hart. Röstskådespelarna har samma karisma som en gipsvägg, men vid första anblick så ser spelet ändå rätt snyggt ut. Framtidsdystopi har sin charm, även om just detta känns lite generiskt och utan egen identitet. När jag tar kontroll över Conrad börjar det hacka rejält i bilduppdateringen – ingen stabil framerate här inte. Puffrans autosikte är mer oprecist än en väderrapport från SMHI och stundtals vet jag inte ens var jag skjuter på. Horder av fiender dyker upp, vissa av dem duckar bakom skydd och beslutar sig för att stanna där. De försöker inte göra något mer, de bara tar en paus, kanske är de trötta på livet som aggressiv polismakt. Om jag dör kan jag bli respawnad mitt bland en patrull soldater som skjuter sönder mig, eftersom Conrad tycker det är roligare att sparka än att skjuta när han är nära en fiende. Å andra sidan är det inte helt enkelt att dö. Det finns hälsopack i varje hörn och inte enda en gång lyckades jag göra slut på dem.
Conrad rör sig numera även i djupled, 2,5D if you will. Den jeansbeklädda gossen fastnar både här och där: i trapprelingar, bakom lådor eller bara i någon random golvplatta. Det är aldrig otydligt vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, för Conrad eller hans AI-puffra berättar det för mig (japp, han snackar med sin pistol) – hela tiden! Till den gräns där det blir galet irriterande, och jag funderar hur korkad originalspelets skapare Paul Cuisset och utvecklaren Microids egentligen tror att jag är?
Nåväl. Jag fortsätter. Under ett eskortuppdrag fastnar den lilla flickan (som dessutom har den långsammaste gången någonsin) i allt som finns och efter ett par omgångar av att ladda om olika saves lyckas hon gå dit hon ska. Då buggar en av hissarna ur och jag får ladda om igen.
För att ta mig runt mellan de olika distrikten behöver jag delta i ett minispel där jag kör en svävande motorcykel på en upplyst neonväg. Det funkar första gången. Andra gången är det tråkigt. Den tredje och fjärde omgången känns det som att fast travel hade varit en smartare idé. Lite senare plöjer jag igenom horder av samma fiender när plötsligt min pistol slutar fungera. Ett kreativt drag? Tar spelet en ny riktning? Nej, det var ytterligare en bugg. Så, ladda om save, here we go again. Efter ett par bleka uppdrag för att samla ihop pengar får jag delta i en Mecha-fight som får Rise of the Robots till SNES att framstå som ett mästerverk. Vem i hela fridens namn har godkänt detta? Hur? Varför?!
"Jag har aldrig velat örfila min TV mer än i detta ögonblick"
Halvvägs in i spelet ställs Conrad öga mot öga med en Alien 4-liknande mutant som ska jaga honom till en specifik plats för batalj. Vill monstret jaga? Absolut inte. Det tycker mer om att gå i cirklar i sin monsterlya och mest ta det lugnt. För varje save jag laddar om sker följande: monstret går åt fel håll. Monstret går en bit innan det fastnar i trappan. Monstret börjar gå uppför alla trappor när det ska gå ned. Monstret går igenom en vägg och försvinner. Monstret lyckas gå halvvägs för att abrupt stanna till och vägra ta ett steg till. Monstret lyckas fastna under hissen.
Jag har aldrig velat örfila min TV mer än i detta ögonblick. Aja, fuck it, jag laddar om hela banan, plöjer igenom allt igen och denna gång funkar det faktiskt. Bossfighten är enkel, för som tur är berättar Conrad exakt vad jag ska göra för att ta död på fanskapet.
Och så här fortsätter Flashback 2 tills det tar slut. Spela. Ladda om. Spela. Ladda om. Och med bisarrt långa laddtider för att ytterligare spä på smärtan.
"Här finns ingen kvalitetskontroll. Här finns noll yrkesstolthet."
Flashback 2 är mer än bara trasigt. Det är ren och skär dynga som har fler buggar än vad som borde anses vara rimligt. Det är inte optimerat på något plan. Alla olika system för kontroll och sikte känns kodade av en sociopat som hatar gamers. Och nivån på storyn lika avancerad som en redig tequilafylla. Här finns ingen kvalitetskontroll. Här finns noll yrkesstolthet. Här finns bara en dålig ursäkt för att smälla på ett retroosande varumärke på en ny förpackning och hoppas att fansen är förlåtande. Och absolut, en del av problemen går att patcha, men, ett i grunden dåligt spel som helt saknar spelglädje är svårt att reparera.
Flashback 2 är ett av årets sämsta spel och är inte värt vare sig din tid eller dina pengar. Kort och gott, vi förtjänar bättre än så här.
Fotnot: Testat på PS5. Flashback 2 är släppt till pc, PS5, Xbox Series. Det kommer till PS4, Xbox One och Switch första kvartalet 2024.
