Det är samma stad som sist, samma regntunga Chicago. Men den skallige agentens blodröda slips är utbytt mot en oskuldsfull vit prästkrage. Om detta är en symbolisk gest för ett snällare #Hitman: Absolution? Knappast. Längs barnhemmets trägolv ligger sönderskjutna nunnor, väggarna är fläckade av blodiga handavtryck och tillfångatagna polismän torteras till döds.
Mitt i kaoset hittar vi en ifrågasatt Agent 47, som ska bevisa att han fortfarande är en yrkesmördare av rang snarare än en hårdkokt actionhjälte. Samtidigt menar männen bakom Hitman att han den här gången ska tilltala en betydligt bredare publik. Men vänta! Innan ni skickar vår kyliga agent till den "fördummade" och "konsolifierade" spelkyrkogården behöver ni veta en sak – eller snarare två.
Agent 47 har en del lik i garderoben.
#Io Interactive börjar med att visa upp en klassisk variant av sin patenterade stealth-talang. Under den kommande kvarten dumpar vi lik i sopnedkast, frysboxar och bollhav. Vi kryper längs smala ventilationsschakt och iklär oss terroristuniform. Även om jag just idag inte tillåts att själv kontrollera händelseförloppet smittar den nerviga stämningen ändå av sig.
Vi kan knäcka nacken på våra byten men den tystare (och långsammare) metoden går ut på att strypa dem till döds. Men varje lönnmördare med någon som helst yrkesheder städar undan efter sig och blir – aldrig någonsin – avslöjad. I vårt fall stuvar agenten undan liket i garderoben och sig själv bredvid, så han lugnt kan se genom glipan hur intet ont anande vakter passerar utanför.
En handfast medelväg
Valmöjligheter är en ständigt populär trend i spelvärlden, vilket inte är särskilt konstigt då upplevelserna ofta får mer liv och samtidigt bäddar för omspelning. Det blir vi varse när vi får se samma bana på nytt men i en mer råbarkad kostym. Om Agent 47 har lust kan han hugga åt sig en hagelbössa och skjuta sig genom barnhemmet. Inte särskilt sofistikerat och inte heller, gissar jag, lika roligt som stealth-metoden. Men vi kan om vi vill, och än mer intressant är att det finns en handfast medelväg som är betydligt mer rak på sak, men som fortfarande får Agent 47 att se ut som en kall och beräknande psykopat (no offence, såklart).
Ett kluvet huvud är bättre än inget alls, eller hur var det nu...?
I bägge genomspelningarna hamnar vi i en barnkammare, där två typer är i full färd med att pumpa en skrikande polisman på information. I det ena scenariot lurar Agent 47 iväg terroristerna med en blippande leksaksrobot, samtidigt som han hukar sig ner bakom spjälsängarna. I det andra klyver han skurkarnas skallar med en maffig brandyxa – fortfarande snabbt och effektivt, men inte särskilt anonymt. Vad detta utlöser är en sorts ringar på vattnet när allt fler får nys om vår närvaro.
– AI:n måste kännas, ja, mindre robotaktig och mer filmisk. Den reagerar spontant på ett organiskt sätt och det säger sig självt att det är bra att fånga in den innan det sprider sig över hela barnhemmet, säger Christian Elverdam, entusiastisk gameplay director, och slår därmed fast att Io premierar stilig stealth-teknik framför besinningslöst våld.
