Att krypa bland skuggorna ger också andra, mer oväntade, fördelar. Likt en fluga på väggen kan du ta del av samtal mellan skurkarna, bygga vidare på storyn och fiska upp direkt avgörande ledtrådar. Men ibland har nöden ingen lag och vår agent tvingas krossa ett ansikte med ett krucifix och hugga sprutor direkt i halspulsådern på ett annat offer . Jag imponeras av att bägge genomspelningarna bjuder på unika ögonblick med fiender som hela tiden anpassar sig efter rådande omständigheter. Det verkar inte finnas rätt eller fel, inget svart eller vitt, bara olika sätt att dra fördelar av situationer och röra sig i en värld uppbyggd av gråzoner.

– En del kommer ibland att tvingas ta till snabba våldshandlingar, städa upp efter sig och tyst röra sig vidare. För mig känns sådana lösningar bra. Men somliga har högre krav på sig själva, kan inte acceptera misstag och startar om vid minsta felsteg. Spelet är byggt för dem också, menar Christian.

De subtila spelarna belönas i form av ovetande fiender.

I slutet av den senare, mer actioninriktade, spelomgången blir jag för första gången varse en av spelets omtalade instinkter. Agent 47 öppnar en dörr och möts av en handfull antagonister. Men istället för en klumpig, panikartad eldstrid fryser scenen och vi kan markera en skurk i taget och slutligen också en explosiv tunna. När vi sedan låter tiden flöda fritt ser vi på ett stiligt – men kanske inte fullt lika interaktivt – vis hur vi betar av ett mål åt gången och slutligen spränger hela högen åt fanders.

Arga och kärleksfulla fans

Det kostar att använda instinkter och enda sättet att fylla på mätaren är att utföra skickliga lönnmördargrepp. Instinkterna är kanske den mest ifrågasatta av nyheterna i Hitman: Absolution och en del av de äldre fansen menar att spelupplevelsen förenklas, för att inte säga fördummas, när vi kan se genom väggar och följa fiendernas rutter i förväg. Hur ser Io själva på fansens oro?

– Vi brukar säga att det är en slags kärleksförklaring, att det känslomässiga bandet är starkt och att förändringar oroar. Och ja, vi ändrar på saker, förbättrar saker. När fansen upptäcker att nyheterna fungerar så kommer de märka att de gillar dem. Jag uppskattar faktiskt upprördheten, jag ser det som en välsignelse att vi har en stor fanskara som säger vad de tycker.

Doktorn var ovanligt barsk den här gången.

Men på frågan vad som driver Agent 47 denna gång är Ios svar envis tystnad. Allt de säger är att historien denna gång kommer ta oss närmare agenten än någonsin och att Dianas frånfälle väger tungt i storyns vågskål. Som för att spä på det kryptiska avslutar de demonstrationen med att ta oss från det regniga Chicago och ge en sekundkort glimt av den soldränkta staden Hope. Svaren blir färre och frågorna fler, men jag längtar efter Hitmans återkomst.