Den vaksamma blicken som vandrar fram och tillbaka under sammandragna ögonbryn. Det distinkt grovmejslade ansiktet. FPS-pionjärerna Id Software har knappast gjort sig ett namn på djupsinniga karaktärsporträtt - snarare har man som spelare upplevt att det konsekvent varit samma Id-karaktär som räddat mänskligheten från invaderande nazister, påträngande helvete och hot från yttre rymden, genom #Wolfenstein, #Doom och #Quake. Kanske för att karaktären också alltid varit en själv, bakom diverse tangentbord under åren.

Ändå är jämförelsebilden på Wolfenstein-hjälten “BJ” Blazkowicz slående. Den blonde karikatyren i en mosaik av pixlar anno ‘92 har nu blivit en påtagligt köttig, sliten man som möter en med trötta fast klarblå ögon. Han ser kraftfull men bräcklig ut. Det finns fler nyanser här.

Uppsalabaserade #Machinegames vision för nya Wolfenstein ska vara en hyllning till ursprunget, men också en mer detaljrik, modern skildring. Allt det säger jämförelsebilden.

BJ ser ut att ha åldrats med värdighet

Ändå är jag skeptisk inför presentationen jag snart ska komma att få. Den teaser som föranlett utannonseringen har fått självaste Warren Spector att uttrycka sitt förakt.

“Behövde världen verkligen ännu ett Wolfenstein-spel? Behövde vi ett generiskt mörkt, monokromt FPS, ett döda-nazist-jätteroboten-spel?”, skriver spelskaparlegenden bakom Deus Ex och System Shock på sin egen Facebook-sida kort efter att teasern släppts för allmän beskådan.

Min reaktion har varit snarlik. Visst är sekvensen ett proffsigt hantverk, men de kromade nazirobotarna med rödlysande lampor känns varken särskilt spännande eller inspirerade.

En gnutta Tarantino

Rummet släcks ner och presentationen börjar. Vi tycks ha hamnat ombord på ett tåg i rörelse. Huvudkaraktären balanserar en bricka med kaffe, det skvalpar med hans oroliga hantering. En jätterobot skymtar ständigt vakande i ögonvrån. Vid ett kupébord sitter ett omaka par fullblodsnazister. Det är frau Engel och hennes yngre boytoy Bubi. De tycks ha funnit varandra i sadismen över att förnedra andra. Nu uppmanas man som spelare att göra ett test för att bevisa sina sympatier. Stämningen är hotfull, och snart börjar Engel att vifta vårdslöst med en Luger-pistol. Så man väljer nervöst mellan olika bildmotiv, i hopp om att inte bli avslöjad för vad man egentligen är. Det är en scen som hämtad ur Tarantinos Inglorious Basterds.

Charmiga Frau Engel

Plötsligt framstår Wolfenstein: New Order som något mer än bara en variant på Far Cry 3: Blood Dragon. Machinegames tycks blanda högt med lågt, karikatyrer med nyanser, berättarambitioner med hjärndött ultravåld.

Och det klär faktiskt Wolfenstein. Vi får ju inte glömma vad det representerar och vad det har varit. På så sätt känns Warren Spectors kritik något obefogad. Det är kanske inte just Wolfensteins sak att ändra på vad Wolfenstein gett upphov till - ändå vågar det sig på att gå balansgång mellan då och nu.

I spelets mycket alternativa historieskildring är det 1960-tal och nazisterna har tagit ett järngrepp om världen för att förverkliga sin vision av Germanien. Till sin hjälp har de haft futuristisk teknologi med oklart ursprung som gett upphov till robotar av alla de slag och avancerade laservapen att bestycka dem med. Den underjordiska rebellrörelsen är hårt ansatt. Men även i det här scenariot tycks BJ Blazkowicz vara hjälten, trots att han med originalets mått mätt borde vara närmare 50 år gammal. Wolfenstein: New Order är således uppenbarligen en helt fristående, ny skildring. Om nu någon trodde något annat.