Recension – Half-Life 2: Episode Two

Episode One inleddes med kulturskymning - inget tåg i öppningsscenen! I Episode Two vankas ordning och reda igen - du slår upp ögonen liggade i ett tågvrak. Med hjälp av Alyx Vance tar du dig ur den totaldemolerade vagnen, bara för att upptäcka att ni befinner er en bra bit utanför ett City 17 på dekis. Från den slitna stadens centrum sträcker sig en gigantisk portal högt mot skyarna ovanför.

Som på räls

- Linjärt och med tåg - tack för det

Om du tog dig igenom den förra delen förstår du att Episode Two tar vid exakt där föregångaren slutade. Namnet till trots är detta del tre i Half-Life 2-sagan, alltså den kronologiskt obrutna berättelsen om Gordon Freemans kamp mot invanderande combine-aliens. Spelserien har tre år på nacken och den förmodas nå slutet när den tredje episoden landar (när det nu blir).

Således möter vi en bekant spelvärld, med många välkända ansikten, fiender och vapen. Miljön är dock ny, Gordon lämnar City 17 och tar sig istället igenom grottor, underjordiska komplex och till synes övergivna byar. Målet är rebellfästet White Forest och en missilsilo i dess närhet. Mycket mer än så kan inte sägas om handlingen utan att avslöja för mycket. Om du köper The Orange Box följer de föregående delarna med, jag rekommenderar att köra dem i ordning, även om det inte är ett måste.

Mycket känns som sagt igen sedan tidigare, men givetvis ingår ett par nyheter. På fiendefronten ställs du inför två nya antlions - en som ger hälsopoäng (i praktiken alltså inte en fiende) och en hoppande, giftspottande variant - samt hunters. Dessa obehagliga krabater kan ses som en mindre variant av jättespindeln strider (som förstås vållar huvudvärk också i denna titel). De är snabba, anfaller gärna i flock och utrustade med kraftfulla vapen, så du gör klokt i att antingen hålla dig undan eller komma på hur de snabbast avlivas.

Igenkänningsfaktor: hög

- Men det håller för ännu en vända

I fråga om vapen är det väldigt tunnsått med nyheter - blott en ny pjäs och den används sparsamt. Å andra sidan är den oerhört viktig i kampen mot striders. Magnusson-bomben, som den kallas, är namngiven efter sin allt annat än ödmjuke uppfinnare, doktor Arne Magnusson, och den fungerar som en klisterbomb som du kastar på jättespindlarna med gravity-bössan.

Valve håller fast vid den mästerliga berättarteknik de införde i det första Half-Life. Du lämnar alltså aldrig förstapersonsvyn och storyn berättas helt och hållet genom spelet; inga stämningsdödande filmklipp eller andra distraktionsmoment. Med undantag för att berättelsesekvenserna ibland blir lite långa, du känner dig låst, fungerar detta grepp fortfarande förträffligt. Inte minst belyser det Valves mästerliga förmåga att växla tempot, att variera panikartade strider med ack så viktiga vilopauser. Ett viktigt inslag i detta är kombinationen av strider, pusselsekvenser och perioder av berättande/återhämtning. Jag tror inte någon annan utvecklare hanterar dessa element lika bra.

Gillar du Half-Life-världen är denna episod ett riskfritt köp. Avsaknaden av större nyheter gör inte så mycket, det stabila konceptet håller tveklöst de fem, sex timmar titeln tar att spela igenom. Du vet vad du får - skickligt berättad linjär action, varken mer eller mindre.