Andetagen kommer stötvis. Mina darrande händer fumlar med knapparna. Jag tumlar runt på en kyrkogård jagad av någon som jag: en jägare. Han avfyrar sin revolver. Jag replikerar. Han höjer sin yxa och rusar med ett vrål mot mig. Jag viker undan i sista stund. Reflexmässigt hugger jag honom i sidan med min trofasta köttkniv. Han snubblar till, lyfter händerna mot himlen och ger upp ett skri som ekar genom natten.

From Softwares mörker har aldrig varit vackrare.

Sekunden senare är han inte en sån som jag. Nu är han en gigantisk varulv som krossar gravstenarna som om de vore frigolit. Jag kastas hit och dit, gör tafatta försök till attacker. Men det här är kattens lek med råttan. Jag är död innan jag når marken.

”Är jag värdig Bloodborne? Nä, värdelös är vad jag är. En usel spelare.” När jag åter styr stegen mot kyrkogården är mina tankar tunga. Men just då, ögonblicket innan jag ska forcera den vita dimman, fastnar blicken på något en annan spelare lämnat efter sig. En mening. Några väl valda ord. En tanke föds.

Himmel och hardcorehelvete

Världens modigaste gamers, alltså Souls-spelens anhängare, dyrkar serien på närmast sektliknande vis. Vilket är fullt logiskt då du måste sälja din själ för att ens ha en liten chans i hardcorehelvetet. När jag träder in Bloodborne-världen är det passande nog via en blodsrit. När jag vaknar upp är jag en jägare. Solen lyser röd i skymningen och resan in i natten ska börja.

Levla smart. Dumma beslut straffar hårt och utan nåd.

Den fallna staden Yharnam är ett gotiskt och viktorianskt praktverk. Det infekterade blodet rinner längs kullerstenarna, bestar sitter uppspikade på brinnande träkors och röken virvlar i luften tillsammans med dammet. I en skog gapar djupa raviner och i horisonten skymtar jag katedralen och stenhusen jag nyss lämnat bakom mig. Det är en värld utan sömmar, som omfamnar den nya generationens hårdvara och där musiken till stor del är bortskalad och ersatt med släpande fotsteg, väsande, vindens vinande och, förstås, mina egna andetag.

Om Yharnam är skelettet som bär Bloodborne är striderna pulsen som får spelets hjärta att banka. Eller snarare: dåna. #From Software med demonregissören Hidetaka Miyazaki i spetsen hade kunnat kopiera forna strider rakt av och ändå dyrkats. Istället höjer de ribban. Jag har alltid hyst en slags hatkärlek till Souls blytunga strider. För ibland vill man inte bara känna sig som en mäktig koloss utan också smidig som en katt, med en räv eller tre bakom örat. Jag gör det nu.

Dags för ond bråd död. Glöm inte höghatten!

En av nymodigheterna, skjutjärnen, är främst inte vapen utan verktyg. Avfyrar du skott i precis rätt ögonblick paralyseras fienden en kort sekund, sänker garden och öppnar upp för en förödande kontring. Att ständigt utsätta sig för risker är tärande men samtidigt eggande. Känslan av att få ner en best på knä, vika ut min köttkniv till en såg och punktera monsterhjärtat är triumfartat. Liksom systemet som låter dig suga tillbaka blod du förlorat, men bara om du tar chansen och får in en motattack direkt efter din skada. Risktagandet löper som en blodröd tråd genom hela spelet. Hur högt är du beredd att spela?