Detta är avslutningen av FZ:s Witcher 3-recension. Passande nog valde vi att göra en trilogi, helt enkelt för att spelets spännvid och storlek kräver det. Missade du tidigare delar läser du del ett här och andra delen här. FZ, precis som alla andra, recenserar PS4-versionen. Efter release återkommer vi med pc- och Xbox One-intryck samt djupgående jämförelser mellan versionerna.

Efter åttio timmar är det alltså dags att ta farväl. Jag föreställde mig att jag skulle vara mer redo. För Witcher 3 har tagit upp alla – ja, verkligen alla – lösa trådar som lämnats i föregångarna. Vad hände med den där hälaren i Vizima? Och Síle, alla trollpackors största dramaqueen (vilket säger en del) som jag i sista stund räddade från att sprängas i tusentals häxslamsor. Vad hände egentligen?

Alla som vill flytta till Skellige och bosätta sig i Kaer Trolde räcker upp en hand.

Jag vet det nu. Det, och väldigt mycket annat. Redan tidigt stod det klart att alla beslut vi fattat tidigare inte skulle kunna flyttas över till konsol-Witcher 3. Åtminstone inte på digital väg. Men #CD Projekt Red är inte bara sagokungar och mästerliga världsbyggare. Nej, de är finurliga också. Några timmar in i spelet hamnar jag i ett förhör där Geralt tvingas lätta sitt hjärta om de val han gjort för att sig dit han är idag. Det borde kännas krystat men är i själva verket en alldeles självklar del av berättelsen.

Det är här en stor del av hemligheten ligger: hantverkarna har inte nöjt sig med de breda penseldragen. Världen och ramhandlingen hade varit två pusselbitar goda nog för att sätta samman ett av tidernas bästa rollspel. Men dessa åtföljs av tusentals småbitar – detaljer – som på förhand tycks omöjliga att fläta ihop. Men gång på en annan svingar kreatörerna sina magiska penslar och målar en helhet som kommer få rollspelsälskare att falla ner på knä framför sin teve (eller monitor, förstås).

Och den här gången håller det hela vägen. I tvåan byggde och byggde CD Projekt. Kors och tvärs. Hit och dit. Prologen och de första kapitlen var sprängfyllda av intriger. Frågorna hopade sig. Men när finalen kom var det som om någon plötsligt insåg: ”Shit, vi stänger om tio minuter!” Och så var det med det.

Bankar ditt hjärta för Triss? Visa det då! Witcher fattar inte beslut åt dig.

Men det var då, tack och lov. Den här gången, när jag tror att klockan klämtar, har jag de bästa vägarna kvar. Den sista resan är många timmar lång. Och den är inte bara ett enda långt crescendo, som man skulle kunna tro. Bredvid den pampiga, slaviska folkmusiken och alla dessa over the top-effekter ryms ömma ögonblick jag vill kunna stoppa ner i en liten låda bara för att kunna plocka fram när jag känner för det.

Och så alla dess val. Ibland tynger besluten samvetet. Det sista jag fattade ältar jag ännu. En annan gång formade jag ett helt kungadömes öde. Hade jag valt annorlunda skulle jag fått ett helt annat uppdrag med en annan utgång. Men den gången gjorde jag rätt... tror jag, i alla fall. För detta är en värld som ständigt rör sig i gränslandet mellan svart och vitt.

Sexet är pinsamt, bra och fint med en släng av OMG. Precis som i verkligheten.

Ännu oftare kommer mindre moraliska dilemman, om hur jag vill att min Geralt ska vara och hur han ser på världen. Och, icke att förglömma, ska han kyssa henne, eller kanske henne? Men tro inte att du alltid kan fatta beslut åt andra. Världen är fylld till brädden med folk, fä och troll som har egna agendor. Och de flesta skiter fullständigt i vad du tycker.

Witcher 3 är ändå, trots sitt mångfacetterade berättande, i grunden ett traditionellt rollspel. Du springer genom en värld, pratar med bybor, räddar damer i nöd, plockar svamp, levlar, dräper monster och har samlag på en enhörning. Eller, vänta nu…