Men stora tankar faller givetvis platt om spelet inte levererar på andra plan. Tur då att Infinite även på den fronten ser legitimt imponerande ut. Precis som i Bioshock har du en diger samling krigsredskap till din hjälp, och även de genetiska förmågorna som den här gången kallas vigors. Spelet känns eventuellt en aning svårare då jag tyckte att jag dog mycket mer än jag gjorde i Bioshock, trots att stridandet känns ungefär likadant. Hälsan töms mycket snabbt men som tur är har du oftast med dig Elizabeth som ibland kan bistå med extra assistans i form av hälsa och ammo. Det finns inte längre några vita-chambers men döden innebär återigen bara en smärre tillbakagång till närmaste checkpoint. För att väga upp får fienden tillbaka lite av sin hälsa, plus att du tvingas betala några kronor för en återupplivning. Här hade jag gärna sett en mer elegant lösning av ett av originalspelets stora balansproblem, och vi får se hur det här artar sig i den fullständiga versionen.
Elizabeth – en vän i nöden. Ilband.
På tal om Elizabeth står det tidigt klart att hon är något av spelets kärna, både i handling och gameplay. Så fort du lyckas frita henne blir hon din kompanjon som assisterar i strid, men också har förmågan att öppna sprickor som leder till andra platser och tidpunkter. Det här kan nyttjas genom att dra in föremål från andra platser in i nutiden och sedan använda dem till din hjälp. Detta utnyttjas endast ett fåtal gånger under min genomspelning men det kommer gissningsvis få stor betydelse i övriga spelet.
Dynamiska duon
Elizabeth och Booker har potential att bli en intressant konstellation. Booker presenteras som en typisk privatdeckare med skulder upp över öronen, Mörka Hemligheter™ och sällan mer än armlängds avstånd från sin whiskyflaska. Elizabeth är å andra sidan inte bara Bookers raka motsats utan också den totala antitesen till allt Columbia står för. Hon visar sig vara förvånansvärt vidsynt för någon som spenderat hela livet under bevakning i ett labratorium, älskar böcker, musik och drömmer om att se Paris. Deras samspel kan bli en av Infinites stora behållningar.
– Vi ville gå i en helt annan riktning med vår huvudkaraktär än förra gången. När vi beslöt oss för att ha en kompanjon så passade det bra om de kunde spela utifrån varandra så att man kan se hur bägge karaktärerna ändras och växer under spelets gång.
En campare.
När jag frågar Elliott om det finns någon meta-betrakelser likt den i originalets plot twist så är han givetvis tveksam att ge något definitivt svar, men det finns ett par försiktiga ansatser tidigt i spelet som hintar att Booker kanske inte riktigt är så rätlinjig som han verkar. Elliott svarar med ett ila dolt leende:
– Vi vill leka med folks förväntningar och skapa mysterier.
Den biten av spelet jag fick testa var i princip helt linjär och hade säkert blivit en gnutta tradig om inte Columbia varit en så ändlöst fascinerande plats att upptäcka. Vad som står bortom tvivel är att Irrational inte verkar rädda att ta en rejäl chansning den här gången och löpa hela linan ut. Huruvida Ken Levine håller på att bygga ett luftslott eller inte återstår att se. Närmare bestämt i mars nästa år.
