Max Magnum Opus kan utrustas och skräddarsys med säkert över femtio olika uppgraderingar i hundratals olika kombinationer för att passa din föredragna spelstil och de olika vapen du har till ditt förfogande. Under min närmast ändlösa konvojkrossarkaskad fick jag användning för både hagelgevär, Thunderstick-kastare, bränsleslukande eldkastare och bilen själv. Men det hade inte varit ett Avalanche-spel utan en lite väl användbar vajer – harpunen är Mad Max i särklass roligaste och mest mångsidiga vapen. Den kan användas för att välta mindre välkonstruerade torn eller från fordon rycka loss pansar, hjul eller till och med fienderna själva.
Men all denna motoriserade galenskap måste såklart ha ett syfte. Gastown med omnejd styrs av Immortan Joes psykotiske son Scabrous Scrotus, men trogen sitt modus operandi bryr sig Max inte ett dugg, varken om Scrotus terrorvälde eller Immortan Joes – låt oss säga unika – namnpreferenser.
Närkontakt med Scrotus. Skämten skriver sig själva.
–Max är helt unik på så vis att han inte är intresserad av att alliera sig med någon. Han är på sin egen resa, till stor del som en reaktion och en flykt från förlusten av hans familj. Han försöker ständigt avlägsna sig från resten av mänskligheten, men förr eller senare tvingas han alltid närma sig andra, om än bara för att kunna ta sig vidare. Däri ligger grunden för vår berättelse.
[center]Flexibel fordonsfrenesi[/center]
Här brister totalt tematiken i Avalanche Mad Max. Det är meningen att Max ska vara en ensamvarg, plågad till galenskap av sitt förflutna, men spelaren belönas och uppmanas aktivt genom påminnelser (”1/5 baser erövrade”, ”4/10 torn förstörda”) att söka upp och våldföra sig på världens befolkning. Det hela doftar starkt av #Ubisofts diverse open world-spel, och kanske mest av #Far Cry och #Assassin's Creed IV: Black Flag med sand och bilar istället för vatten och båtar. Jag påminns ständigt om hur många fler gånger jag borde göra samma sak som jag nyss gjorde, och tvingas ständigt in i enformigt upplagda närstrider för att ta över repetitivt utformade fiendebaser.
En genomsnittlig bas tar ungefär tio minuter att rensa, och består oftast av två öppna områden vaktade av ett dussin warboys vardera, med en starkare och bättre beväpnad fiende framåt slutet. Jämfört med de intensiva och varierade fordonsstriderna är de inte mycket att hänga i granen, men de verkar vara de säkraste stället att hitta både bränsle och ammunition., och du kommer behöva mycket av båda.
Mad Max briljerar i konvojjakter – höghastighets action är vad spelet gör allra bäst.
Men oavsett hur du väljer att spendera din tid är Mad Max en fröjd för ögonen. Rökeffekter, explosioner, landskap och väder bilder tillsammans ett helhetsintryck någonstans mellan Fury Roads explosiva galenskap och ursprungsfilmernas ödsliga skönhet. Färgpaletten skulle gärna kunna justeras åt det mindre grå hållet, och John avslöjade att det mycket riktigt är något de fortfarande arbetar på.
Jag lämnar Avalanche och John Fuller med en känsla kusligt lik den jag upplevde efter deras #Just Cause 3-evenemang i våras. Destruktiv frihet och spektakulära explosioner är vad de gör allra bäst, men är Mad Max värld stabil nog att hålla uppe dess höjdpunkter? Jag själv håller tummarna. Att preja warboys kan mycket väl ha blivit min nya favoritsyssla.
