Varför jag slutade på FZ... två gånger

I mars 2002 började jag skriva för Gamingeye.com, en välbesökt, mycket modern skönhet som skapats av gamle Warcraft 2-hjälten Thomas Moreaulf Gullgården. Det var ett naturligt val för mig; jag hade sedan länge sett upp till Thomas och hans spelsidor, och nu fick jag en chans att medverka.

Särskilt erfaren var jag inte - jag hade ju ännu inte hunnit fylla 13. Det hade dock blivit en och annan text på Andreas Sundqvists Playstation SE och några texter på Gamingeyes föregångare Gamersinside, men då under hemligt nick.

Sedan dess har jag vandrat uppåt i sidans hierarki. Toppen nåddes då jag blev ansvarig för sidans Warcraft-sektion, som under mitt och Tom Branders styre lyckades bli den största sektionen, i alla fall enligt statistiken. Vid det här laget - mitten av 2006 - hade det dock blivit mycket tydligt att Gamingeye var en föråldrad sida som aldrig skulle utvecklas vidare.

Efter över 1000 nyheter och säkert närmare 100 artiklar kändes det som om det var dags för någonting nytt. Jag kollade runt lite och som den veteran jag nästan blivit kändes FZ helt rätt. Det framkom dessutom att jag skulle få betalt för mitt skrivande, vilket var helt nytt för mig.

Efter att ha blivit antagen till FZ av herr John Severinson gjorde jag inledningsvis ett ganska gott jobb. Som den äkta nyhetsskribent jag var i grunden fick jag det till uppgift, men det tog inte lång tid innan jag förstod att något var fel.

Jag insåg att min motivation som nyhetsskribent var slut. Faktumet att jag skulle få betalt av FZ satte naturligtvis extra press på mig och som nyhetsskribent måste man i princip dedikera halva sitt liv åt en spelsida om man ska prestera på topp varje dag. Skriver man artiklar eller recensioner räcker det med någon timme en eller två gånger i veckan. En himla skillnad och man blir lätt förvånad över att en sådan som Simon Bergstedt orkar med.

Istället återgick jag till Gamingeye där jag började skriva alltmer flummiga artiklar som inte direkt uppskattades av pöbeln där alla gånger. Sidan blev en stor lekstuga och som det förvuxna barn jag är kunde jag inte annat än roa mig. Men det kändes inte lika kul längre. Ingen på Gamingeye brydde sig särskilt mycket om någonting och det enda som höll sidan samman var de roliga Dreamhack-lanen.

Under tiden på Gamingeye ansökte jag till olika sidor och fick i princip nobben av allihop. "Du skriver för dåligt", "du har bränt dina broar hos oss", "dina texter är fjantiga och flummiga" lät det. Så ett halvår efter min förra sejour hörde jag av mig till John igen, eftersom att jag skrivit mycket begränsat med nyheter under det senaste halvåret och således borde vara intresserad av det. John var välvillig nog att ge mig en till chans.

Men tyvärr fuckade jag upp ordentligt. Samma misstag som förra gången och allt jag presterade var en artikel som sci-fi-mässan i Malmö. Det var en väldigt svetsig sits jag satt mig i för trots att ingen sa någonting så presterade jag inte den mängden nyheten jag skulle. Under en semipanikattack lämnade jag FZs crewkanal på IRC på ett ytterst plötsligt och ganska omoget sätt, vilket inte var helt populärt naturligtvis men jag hade återigen frigjort mig och nu bestämde jag mig för att aldrig mer åta mig att huvudsakligen skriva nyheter på en spelsida.

Återigen mellanlandade jag på Gamingeye där det skrevs några texter. Jag passade på att i maj åka på Nordic Game 2007 i Gamingeyes namn och skrev en ganska lekfull artikel som PC-chefen på GE dock inte ville publicera. Det blev dock en populär text i de forum jag publicerade den och jag är i dag fullt medveten om att reserapporterna är min styrka som skribent, men tyvärr finns det inte så mycket att åka till.

Väl på Gamingeye ansökte jag återigen till olika sidor och fick tillbaka samma svar som tidigare. Att jag skrivit elaka saker om olika sidor som Gamereactor och Gameplayer hjälpte mig inte heller. Vill man få komma till en sida som utger sig för att prestera riktig journalistik och inte hymla om verkligheten så måste man hymla om verkligheten och misslyckas med att bedriva annan journalistisk form än den som spelsverige sysslat med i tio år...

Anyway. Flitige, ambitiöse Alexander Cederholm på Gamecore.se släppte in mig. Vi hade träffats i verkligheten en tid tidigare och kom ganska bra överens så vi testade. Det var hyggligt och storsint av honom att släppa in mig trots att jag i en text kommit med viss kritik mot spelföreningen han är med i.

Det blev några texter där men det mycket krångliga uppdateringssystemet och den fåordiga och fåtaliga besökarskaran gjorde det väldigt jobbigt för mig då allting tog lång tid i proportion till responsen man skapade. När jag häckat med en pissig Super Mario 64-text i flera evigheter tröttnade jag. Det fanns ingenting i det som roade mig. Jag skriver av ett par anledningar; för att skapa, för att underhålla, för att få respons och för att skapa diskussioner. När jag skriver en text om Super Mario 64 skapar jag ingenting, då kan jag omöjligt göra något annat än att skriva av någon annan. Jag kopierar alltså och det håller inte. Tänkte för ett ögonblick göra om det till en "Super Mario 64 på LSD"-artikel, men hade ingen syra och inget SM64, så då fick det vara. Jag kan omöjligt underhålla någon genom att skriva om ett spel jag inte spelat på tio år och därmed inte fått några moderna, insiktsfulla reflektioner kring. Jag kan omöjligt få respons på en sida utan läsare och samma sak gäller diskuterandet.

Så jag lämnade sidan och har sedan dess gömt mig för Alexander. Det kändes nämligen ganska jävligt att överge hans sida bara sådär när han gett mig chansen att skriva där och så, så jag orkade inte prata med honom efter det.

En annan anledning till att jag lämnade Gamecore var för att jag hörde rykten från min gamla, eviga (?) hembas Gamingeye som viskade om att det var nytt på gång. Ok, tänkte jag och hoppade på Konsol-sektionen.

I början av 2008 kom nya versionen av Gamingeye. Härligt. Jag har i hela mitt liv funderat på vilken färgkombination som egentligen är absolut sämst. Folk kritiserar mig nästan dagligen på internet eller i verkligheten för att jag inte matchar mina kläder och för att mina privata hemsidor är alldeles för skrikiga. Men nu... nu skulle jag alltså för första gången få chansen att skriva för en sida där man nyttjar ljusgrå text på mörkgrå bakgrund. Wow! Helt fantastiskt jävla oläsligt.

Kraven på mig som skribent var följande:
- När ett spel kommer i bokningssystemet så förväntas jag omedelbart boka 2-3 spel åt gången som jag sedan får hem för att recensera. Annars kommer någon och frågar om man inte ska ha något av de där fyra-fem spelen som ligger och stökar.
- När spelet landade i brevlådan skulle jag recensera det på sju dagar. No more no less.
- Naturligtvis ska recensionerna hårdkorras, screenshot ska laddas upp (ett åt gången...), grafik ska tiggas om och spelinformation ska fyllas i.
- Dessutom ska det presteras andra artiklar och nyheter samtidigt.

Egentligen låter det kanske inte som alldeles heltokigt, men om man tänker på förutsättningarna så blir proportionerna konstiga;
- Ingen ekonomisk ersättning.
- Få läsare.
- Ingen respons.
- Deadline på sju dagar.
- Ohanterlig sida.
- De härliga, motiverade människorna som fanns där när det en gång begav sig är antingen borta eller helt ointresserade. Till och med grundaren. De nya stöttepelarna ser bara möjlighet att göra pengar på sidan.

Medan jag nu fortfarande småpillar lite på Gamingeye söker jag samtidigt ett nytt tillhåll, vilket kommer bli klurigt med tanke på mina krav och mina än så länge inte alldeles för imponerande prestationer.

Tills dess ser historiken ut så här någonting:
Playstation SE (1999-2000)
Gamersinside (2001)
Gamingeye (2002-2008
FZ (2006-2007)
Gamecore (2007)

Samt en del skrivande på mindre retrorelaterade sidor... om någon driver en sådan får ni gärna höra av er så kan jag skriva något.

#blogg