En Street Fighters bekännelser del I
Hej... Mitt namn är Joakim och jag är besatt av Street Fighter 4, och efter Super Street Fighter II Turbo HD:s release helfrälst på det mesta som har med fighting-genren att göra. Någon slumpmässig individ i forntiden yttrade något i stil med: "Den bästa kärleken är den som förlåter oss våra synder". Om vi applicerar det här uttalandet på kärleken till genren som helhet, kan vi lätt konstatera att det är en destruktiv känsla av värsta sort; en fightingspelares vardag består i att förlora. Gång på gång på gång. Frustration på frustration på frustration. Varje synd, varje miss, varje felbedömning kan vara matchavgörande. Det är en elektronisk form av sadomasochism. Nerverna är på helspänn och adrenalinet rusar. Det är en genre där till och med den tålmodigaste människan kan hamna i obalans och sula handkontrollen i golvet efter en matchavgörande miss och vråla svordomar åt sig själv och sin patetiska insats och usla existens.
Jag har hört påståenden om att alla människor har autistiska, tvångsmässiga drag och tankar - vilket man efter en kort reflektion kan instämma i. Folk har skumma prylar för sig. En sådan slutsats innebär dock, rent logiskt, att fightingfans tillhör den grövre sorten.....
....för att läsa resten av inlägget: http://spelbroderna.blogg.se/2010/january/en-street-fighters-...