Mitt livs chock fick jag den 6 mars 2010, kl 01:45
I natt fick jag mitt livs chock. Klockan var 01:45. För att ni ska förstå situationen hoppar vi tillbaka 20 minuter, då klockan var 01:25.
Jag hade varit på Bruks, kyrkans ungdomskafé, och spelat Eon med några vänner. När vi skulle fara därifrån var alla ganska trötta. Jag ställde Eonväskan (egentligen en stor lila portfölj) och sa åt Alfred att han skulle ta in den i bilen. Jag satte mig och körde iväg. Det kändes lite konstigt på vänster sida, typ som att hjulen var frusna eller nåt. Jag tänkte "Konstigt, men det är väl bara kylan" och körde vidare.
När jag hade lämnat av alla och kom hem klev jag ur bilen, öppnade bakdörren. Väskan fanns inte där. Motorvärmarkabeln fanns där, men inte väskan. Min första tanke var att Alfred kanske hade råkat ta med sig den in till sig, så jag ringde honom. Alfred hade inte gjort det och hade inte tagit med sig väskan överhuvudtaget. Tydligen hade han missat det jag sa till honom; förståeligt: Alla var ju trots allt väldigt trötta. Väskan stod väl kvar på parkeringen då, så det var bara att köra tillbaka.
Jag satte mig i bilen och backade ut från infarten och körde mot kyrkan. Det kändes drygt, för jag förlorade både tid och pengar på det ynka misstaget.
När jag svängde av snabbleden och korsade järnvägsspåret såg jag något som låg i korsningen. "Nä ... är det väskan?!", tänkte jag. När jag kom närmare var det den! Den var mer eller mindre förstörd, men tack vara dess robusthet klarade sig innehållet, tack och lov! Jag öppnade väskan och plockade ur alla böcker och min hjärna var ett enda stort frågetecken. Hade Alfred tagit in väskan i bilen så den ramlade ur och han hade glömt alltihop? Nä, det går ju inte! Jag ringde upp Alfred och berättade om min upptäckt. När vi pratade kom jag på en bättre förklaring: Alfred glömde väskan på parkeringen och när jag körde därifrån fastnade den med handtaget i stänkskärmen eller nåt -- det måste vara det som kändes konstigt! Det var dock lite konstigt, då två andra kompisar som promenerade hem måste ha sett det. Hur som helst lastade jag in väskan i bak och körde hem. Väl hemma bar jag in allt från bilen, vräkte ur gruset från väskan och gick och la mig.
På morgonen kom mamma och frågade vad som hade hänt med väskan. Jag sa vad som hade hänt och somnade om. En stund senare kom pappa och frågade samma sak. Jag berättade vad som hade hänt och han sa: "Jag tror snarare den fastnade under bilen". Så måste det vara. Det var den bästa förklaringen.
Chocken jag fick när jag hittade väskan var enorm. Jag var verkligen helt ställd. Skönt att den lossnade från bilen där bara så det inte hände på snabbleden eller nåt annat. Innehållet var väldigt värdefullt och det hade svidit rejält om allt hade varit borta.
Så här i efterhand kan jag ju tänka att det var dumt att jag inte stannade och tittade direkt när det kändes konstigt, men det går ju som inte att göra så mycket åt det nu.
Nu stod jag där, i morse, med flera kilo Eonböcker, pennor, tärningar och papper, utan någon väska eller något annat bra förvaringssätt. Pappa föreslog att jag skulle försöka laga väskan. Sagt och gjort: jag tog en sån här plasthammare, ni vet, och bankade ut bucklorna och tejpade ihop eländet. Den blev ändå ganska fin till slut, om man kan säga så. Nå, den går åtminstone att använda. Allt går att laga med silvertejp!