Ghostrunner - Cyberpunk gjort rätt

Glöm öppna världar, svåra val och pluppar på kartan. One More Level bjuder på en tät cyberpunkberättelse i en härlig genreblandning.

När hypen kring Cyberpunk 2077 var som högst under hösten 2020 var det nog många som såg Ghostrunner i diverse digitala butiker och videoplattformar. Konceptet med högoktanig cyberpunkaction i förstaperson var som hittat för att lyftas fram av algoritmerna när det söktes efter information om CD Projekts kommande spel, därför förvånade det kanske inte någon när Ghostrunner sedan drog in sin budget på en dag och fortsatte sälja så pass bra att såväl en expansion som uppföljare blev aktuella. För egen del var intresset vid release ganska svagt så snart jag läste att spelet tydligen var ytterligare ett i mängden av alla ”Prepare to die”-spel där svårighetsgraden användes som någon form av säljpitch. Ändå tog jag sent omsider tag i spelet och fick uppleva en oväntad och otrolig resa genom One More Levels cyberpunkdystopi.

Ghostrunner inleds med en filmsekvens som visar huvudkaraktären, en namnlös katanabeväpnad cyberninja kallad ”Ghostrunner”, i en förlorande strid mot spelets antagonist Mara. Mara kallas även ”Keymaster” och kontrollerar Dharma Tower, en neondränkt skyskrapa som huserar mänskligheten i postapokalypsen. Striden slutar med att huvudkaraktären kastas ut från toppen av skyskrapan och hejdlöst faller mot skrapans lägsta nivåer. När spelet tar vid har man reparerats av en rebellgrupp i Maras totalitära samhälle och vaknar upp till en röst som instruerar en att springa mot toppen av skyskrapan och göra om, göra rätt. Handlingen är relativt förutsägbar och till större delar byggd på klichéer från cyberpunkgenrens största verk men den är ändå tillräckligt för att rama in spelet på ett snyggt sätt och hålla intresset uppe hela vägen. Ibland behöver man helt enkelt inte uppfinna hjulet på nytt.

Var spelets stora behållning ligger är istället i hur man har tagit sig an genren förstapersonsaction och skapat en originell mix av pussel, speedrunning och arenashooters. Ghostrunner består av en serie kortare nivåer där spelaren ställs inför ett gäng plattformshinder blandat med flertalet fiendetyper med olika distinkta attacker. Din ghostrunner kan springa på väggar, glida längre sträckor på marken, kasta ut en änterhake för att snabbt dra sig till olika plattformar, göra snabba ”dashes” och inte minst sakta ned tiden under kortare stunder för att enkelt styra runt projektiler från vissa fiender eller sköldar som bärs av andra. Det hela är otroligt responsivt och man känner alltid att man har full kontroll, någonting som troligen hjälper för att undvika frustration. Där spel som Elden Ring eller Dark Souls bygger svårighetsgraden på att man rör sig som ett kylskåp med svarstid som cloud gaming över 56k-modem så känner man aldrig att rörelser inte gick som man ville i Ghostrunner. Allt bara sitter.

Spelets något oförtjänta rykte om hög svårighetsgrad kommer istället från striderna där såväl spelaren som fienderna alla dör på en träff, släng in tvisten att spelarens attacker främst sker i närstrid med sin katana så ser man snabbt var utmaningen ligger. Sparpunkterna är så pass frekvent förekommande att varje sektion av utmaningar framstår som mindre arenor och minsta misstag kastar dig tillbaks till början av varje arena. Läser man om det eller ser när spelet spelas framstår det som ett recept för utmanande förstapersonsaction i högt tempo men när man står inför utmaningarna så inser man snabbt att detta snarare är ett pusselspel grundat i mönsterigenkänning. Du dör inte för att det är svårt, du dör för att du inte knäckte pusslet.

Vad detta resulterar i är att spelaren konstant letar efter ett av flera vinnande mönster inför varje arena. Man hoppar på ena väggen, glider under en attack från höger, kastar sin änterhake upp i taket för att flyga över, landa bakom och döda en fiende bara för att stå öga mot öga med ett skott från nästa fiende. Tillbaks till ritbordet. Det är beroendeframkallande på ett sätt som få andra spel lyckas med och levererar därtill en oslagbar känsla av att vara en ostoppbar cyberninja när allt väl sitter på plats och man drar igenom en hel sektion utan ett enda misstag. Det kan handla om 20 dödsfall eller 210, det hela sker så snabbt att jag aldrig tänker på det som svårt eller frustrerande.

När det gäller striderna så har utvecklaren medvetet valt att begränsa distansattackerna. Man slåss i närstrid med sin katana eller litar på sina reflexer för att träffa och reflektera inkommande projektiler från fienderna samtidigt som man långsamt fyller på en mätare för specialattacker; Dessa är olika former av mer kraftfulla taktiska attacker som man sällan behöver men som kan användas för att variera striderna lite. ”Blink” kan markera flera fiender i linje och döda alla i ett svep. ”Tempest” fungerar som en dödlig ”force push” och kan döda flera fiender på en gång med bredare täckning men kort räckvidd. ”Surge” skickar ut ett katana-svep som täcker bredare och längre än Tempest men som bara dödar vad klingan nuddar. Slutligen finns ”Overlord” där man kan under kortare perioder kan hacka fiender och få dessa på sin egen sida. Alla specialattacker har olika cooldowns men generellt kommer man bara använda dem en gång i varje strid om man inte uppgraderar förmågorna för att kunna använda dem mer frekvent.

När man lärt känna sin Ghostrunner och hur striderna fungerar introduceras man till ett lättare uppgraderingssystem för att anpassa hur man vill spela spelet. Systemet består av ett kretskort med såväl tomma som blockerade rutor där man placerar ut olika förbättringar av sina förmågor utformade som Tetrisblock. Kraftiga förmågor som exempelvis snabbare uppladdning av sin specialmätare tar större plats än mindre förmågor som att kunna göra en extra dash mitt i ett hopp. Vill man sedan fokusera på sina specialförmågor får man därför göra avkall på andra bekvämligheter så som att kunna reflektera skott eller ha större rörlighet. På det hela tycker jag systemet fungerar väldigt bra och är smart utformat för att inte låta spelaren ha alla de bästa förmågorna på en gång.

Det enda egentliga problemet när det kommer till spelets specialförmågor är att dessa främst introduceras genom lugnare nivåer där spelaren kastas in i vad som beskrivs som ”cybervoid”, någonting som närmast kan beskrivas som virtuella drömmiljöer där man löser mer klassiska pussel samtidigt som man matas med narrativ från en av spelets huvudkaraktärer. Dessa nivåer är otroligt snygga men känns väldigt malplacerade i spelet. De fungerar inte så mycket som någon balans mot spelets snabba actionsekvenser utan känns snarare som stoppklossar man mest vill blåsa igenom för att komma tillbaks till vad som egentligen är roligt. Lyckligtvis är nivåerna ganska väl utspridda och tillräckligt korta för att vara över innan man blir irriterad men det känns alltid som att de inte hade behövts inkluderas till att börja med.

I slutändan var Ghostrunner en fantastisk upplevelse. Spelets cyberpunkmiljöer ser fantastiska ut och gör ett hästjobb med att måla fram en historia av hur livet i tornet ser ut; Från samhällets svagaste klasser nere i tornets industriella bottenskikt till de smutsiga stadsnivåerna med sina genreklassiska neonskyltar och 80-talsfuturism, till de mer oväntade toppskikten av skrapan. Allt kommer sedan till liv med ett minst lika starkt soundtrack som uppmuntrar till så högt tempo som möjligt.

Ghostrunner är ett originellt koncept som blandar fritt bland flera genrer och lyckas ta det bästa från sina inspirationskällor och skapa någonting fantastiskt. Det står som ett lysande exempel på hur fokuserade, linjära spelupplevelser kan bjuda in spelaren till en noggrant regisserad berättelse på ett sätt som öppna spelvärldar helt enkelt inte klarar av och när eftertexterna rullar önskar man bara att det fanns fler nivåer, fler utmaningar och fler pussel att ta sig an. Omspelningsvärdet är lågt när man väl hittat lösningarna och spelets drygt 7 timmar flyger förbi fort men det är en otrolig resa.

• Plattformar:PC (testformat), Playstation 4, Playstation 5, Xbox One, Xbox Series X/S, Nintendo Switch, Amazon Luna

• Release:2020-10-27