Urval av höstens spel rankade

Det har varit en sjukt hetsig höst, och det blir än mer hets fram till jul. Inte bara för att man ska handla julklappar, inte bara för att jag jobbar mycket, men även för att det finns så sjukt många spel att spela. Jag har väl köpt på mig nästan alla spel jag har velat spela, så här är mina egna intryck på ett urval av 10 spel.

10. #Clive Barker's Jericho (PC)
Den enda riktiga floppen i listan. Jag är ett stort Clive Barker-fan och alltid fascinerats av det lite morbida. Jag hade vissa förhoppningar om det här spelet, även om jag anade att det skulle kunna falla rätt hårt, vilket det gjorde det tyvärr. Oerhört stelt och styltat i alla bemärkelser, och kontrollerna fungerar inte alls med mus och tangentbord. Den ostiga settingen och storyn har jag inga problem med däremot, b-manus i sann anda! Synd att herr Barker som förespråkar spel som konst sätter sitt namn på sånt skräp (och ger Ebert mer vatten på sin kvarn). Köp det inte!

9. #4511 (X360)
Hade lite förhoppningar för det här också, och blev inte helt besviken faktiskt. Gameplayet är inte det mest spännande, och kameran är bland dom sämsta jag har upplevt alla kategorier. Men jag är väl för svag för Simpsons antar jag, så humorn och mellansekvenserna var belöning nog för mig. Dom gör narr av spel på väldigt fyndiga sätt. Köp om du är fan av Simpsons.

8. #Crysis (PC)
Kan inte säga att jag riktigt hängde med på hypetåget här, men var ju tvungen att köpa bara för att. Ja det är väldigt snyggt, men så kräver det sin dator för att dra runt det också. Kör man på medium inställningar är det inte imponeraden alls, snarare tvärtom. Multiplayer har inte så mycket kul att bjuda på, så då återstår singleplayer som visserligen är bra, men knappast fantastiskt. Krafterna och vapnen är riktigt sköna och det bästa i hela spelet. Köp om du gillar att panga ute i skogen.

7. #5751 (X360)
Ett av dom spel som jag hade allra högst förväntningar på, inte minst tack vare Prince of Persia-spelen. Men det blev tyvärr en liten besvikelse. Enformigheten stör mig inte, samma mekanik används i många spel. Mitt stora problem är att det inte känns så episkt som jag hade föreställt mig. Dessutom är kopplingen mellan ens handlingar och resultaten dåliga. Om jag t ex tjuvlyssnar och ficktjuvar information så får jag ingen egentlig information. Det enda som händer är att jag låser upp nästa grej/ikon. Om jag spanar över ett torn så får jag bara fler ikoner. Man kunde lika gärna spela spelet helt utan text och VO, och det skulle inte göra någon skillnad. Det känns helt enkelt för "gamey" jämfört med dom förväntningar jag hade. Och kanske är det det som är grundproblemet, att Ubisoft blottgjorde den underliggande spelmekaniken för mycket, så spelet bakom tar över illusionen.

6. #Call of Duty 4: Modern Warfare (PC)
Putsat, välregisserat, bra artdirection och stadiga 60 fps är inte några små bedrifter direkt. Och implementationen av unlocks i multiplayer fungerar också det mycket bra. Men samtidigt så är det inte riktigt min grej att bli riktigt så tydligt regisserad av spelet. Gillar man konceptet så ska man helt klart skaffa det, annars är det precis som alla andra CoD.

5. #Unreal Tournament III (PC)
Hett efterlängtat, och lever väl nästan upp till förväntningarna: det är precis som föregående UT-spel. Och det står sig faktiskt som lite unikt i höstens spellandskap av modernare och långsammare spel, det känns väldigt oldschool och jag har verkligen saknat det: avservärt högre tempo och raketer som viner om en stup i kvarten! Dessutom är det väldigt snyggt med förvånansvärt hög framerate. Singleplayerkampanjen är som vanligt ett skämt, inget man ska bry sig om.

4. #The Legend of Zelda: Phantom Hourglass (DS)
[fleft][ia=1367][/fleft]Man får nog ta mitt ord med en nypa salt här, jag medger att jag är ett Zelda-fanboy Hur som helst så är spelet väldigt putsat, en grafisk stil som är lätt att smälta, och som vanligt väldigt finurliga pussel att lösa. Kontrollerna fungerar förvånansvärt bra och är definitivt en integral del av spelet på DS. Det enda jag har att klaga på är att det är väldigt tradigt med phantom hourglass templet som man måste gå igenom ett antal gånger. Givet köp.

3. #Half-Life 2: The Orange Box (PC)
Måste säga att det har fått oförtjänt högt betyg på metacritic, även om det är en mycket bra paket. Half-Lifes filosofi för gameplay liknar närmast det Nintendo gör för sina spel - allt har ett syfte och allting lärs ut till spelaren i godan ro för att sedan användas på ett likartat kreativt sätt av spelaren själv. Höjdpunkten är förstås Portal med sin mörka humor och lätt innovativa spel, jag kan inte sluta imponeras av Valves speldesign. TF2 är även det lätt att fastna för och man kan lätt förlora många timmar i det. Köp.

2. #7090 (X360)
Nej det är ingenting nytt av värde, för mig handlar allt om spellistan. Trots att det är precis samma spel som förut, så kan jag bara inte sluta spela det. Det är något som gör att man bara vill bli bättre och bättre i solokarriären. Hade också ett party nyligen med en bunt kompisar, med blandade gamers och gitarrister, och alla hade fantastiskt roligt tillsammans! Köp!

1. #Super Mario Galaxy (WII)
Enda spelet som slog alla mina förväntningar, och ändå hade jag rätt höga. Nintendo har helt enkelt inte råd (ryktesmässigt) att göra ett dåligt spel av det här. Det finns tonvis med inkrementella innovationer här så det blir en otroligt fräsch upplevelse. Det är dessutom extremt putsat. Det slog mig nu att det förmodligen bara är Mariospel som kan komma undan med att karaktären i stort sett aldrig utvecklas under hela spelet. Det är snarare bandesign och annan spelmekanik som varieras. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men man kan bara inte sluta spela det och låta bli att le hela vägen. Ren och skär spelglädje helt enkelt. Just do it.

Andra bloggar om: <a href="http://bloggar.se/om/tv-spel" rel="tag">tv-spel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/datorspel" rel="tag">datorspel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/spel" rel="tag">spel</a>

#blogg